Det skulle egentligen bli England. Men familjen Kelecsényi hamnade i Lindesberg – och de stortrivs! Pappa Miklós får tid för sina patienter, mamma Zita har snabbt kunnat fortsätta i sitt yrke som apotekare – och de fyra barnen har landat bland kamrater i skolan och på idrottsplanen.- Här är så tryggt och lugnt, säger de.
Miklós Kelecsényi är ortopedkirurg från Ungern. Zita Tószegi är apotekare. Miklós började efter några år i yrket se sig om efter jobb utomlands. Han ville utvecklas i yrket och fick jobb i England. Men det var inte vad han hade tänkt sig:
– Jag tjänade mycket – och fick jobba mycket. Det var som ett löpande band. Här på lasarettet i Lindesberg har jag mer tid för patienterna och kan också specialisera mig på proteskirurgi. Här kan vi göra det rätt från början och protesen kan hålla längre.
Zita Tószegi är anställd som apotekare på apoteket Hjärtat i Lindesberg. Hon har en ungersk utbildning som är lika omfattande som den svenska och har kunnat validera den, så nu kan hon möta kunderna fullt ut som apotekare, efter att ha börjat bakom kulisserna och ute i affären bland ”egenvårdsprodukterna”.
– Skillnaden mot Ungern är att systemet är säkrare här och kunderna här är mer informerade. Vi har också mer tid med kunderna. Sedan är alla så snälla, om jag inte skulle hitta det rätta ordet.
Familjen Kelecsényi – Tószegi är tvåspråkiga och runt bordet talas både svenska och ungerska. Foto: Hans Andersson
De har snabbt lärt sig svenska. Föräldrarna började redan i Ungern med att resa in till Budapest för svensk-studier. När de kom hit fick Miklós plugga svenska en dag veckan det första halvåret. Barnen har snabbt lärt sig det nya språket även om det till att börja med var litet läskigt att komma till en ny klass med ett helt nytt språk. Den tolvåriga dottern Zita klarade det nationella provet i svenska redan efter tre månader, berättar mamma Zita stolt:
– Men vi vill att de ska bli tvåspråkiga, så jag läser ungerska med dem. Jag jobbar deltid. Sedan åker vi till Ungern på somrarna, där de träffar mor- och farföräldrarna och kamrater.
Hela familjen samlad: pappa Miklós, Zita, Miklós, mamma Zita, Anna och Aron. Foto: Hans Andersson
Barnen tränar och spelar handboll och volleyboll. För Anna, tio år, har det blivit handboll och gymnastik. Miklos simmar och tävlar för Lindesbergs Simsällskap. Aron som går i tvåan spelar handboll och det har varit litet judo också. Zita spelar volleyboll och det blir träning fyra gånger i veckan. Mamma Zita spelade basket i Ungern i sin ungdom, men i Lindesberg har hon hållit igång med promenader – t ex Lindesjön runt.
– Det är så fint här med sjön och med naturen. Vi gillar att fiska och planerar att skaffa en båt så småningom, säger hon. Miklós är tvungen att lämna fikabordet ett tag. Han har bakjour och behöver bedöma en röntgenbild på bildskärmen.
Han tycker det är en stor fördel med Lindesberg, när han kan cykla på några minuter till jobbet på Lindesbergs Lasarett. Zita cyklar också till jobbet. De berättar om den frihet som familjen fått sedan de flyttade hit, där barnen själva kan ta sig till skolan och träningar.I Ungern bodde de i en stad stor som Örebro och det var mycket skjutsande av barnen.
– Vi saknar ingenting här i Lindesberg. Här finns allt vi behöver just nu. Man vet inte vad som händer i framtiden förstås, men våra planer är inte att flytta härifrån, säger de.
De lockades till Lindesberg av en landsman, som också jobbade som läkare på Lindesbergs Lasarett. Ett tag hade de också en ungersk familj som grannar. Förstås saknar de ett nätverk av vänner och bekanta, som de hade i Ungern, men det tar ju tid att bygga upp.
– Där hade jag kanske tusen kontakter i min mobiltelefon. Här har jag ett tiotal nu säger Miklós med ett leende och han berättar om sitt intresse för fotografering och för jakt. Han har jägarexamen i Ungern och hjortar och vildsvin var några av bytesdjuren. Han hoppas kunna fortsätta med sina intressen här.
Miklós Kelecsényi berättar om hur smidigt allting varit för att få honom på plats på Lindesbergs Lasarett – hur han fått assistans att ta sig genom den svenska administrationen, så att han snabbt kunna börja jobba. Intervju och rekrytering 2011, sedan flyttade familjen hit, ett tillfälligt boende ordnades snabbt, liksom svenska person-nummer och i januari 2012 började barnen i skolan. Det började med en kortare kontraktanställning och nu har Miklós ett fast jobb.
Tidigare delar i artikelserien:
Del 1: Judon fick Carin Fritzell Hamnlund med familj att slå rot här
Del 2: Sålde villan i Vintrosa för att flytta in i Strandskolan
Visa hela artikeln
Het debatt om vårdens bevarande: ”Inget sparförslag” 
