Sommarkvällarnas sista konsert

Vedevågs åttkantiga kyrka är inte stor, men kvällen till ära välfylld. De välbesökta och uppskattade Sommarkvällskonserterna har nått sin slutdestination och här ska således också den slutliga vara. Besökarna har slagit sig ner i bänkraderna och inväntar att klockan ska slå åtta, och när den så gjort lyssnar man till kyrkklockorna som ringer såsom de alltid gjort. Sofia Nordlund, körledare och musiker vid Linde Bergslags Församling, intar scenen tillsammans med Kerstin Essellwalls-Smårs och Rickard Larsson. Sofia slår sig ner vid keyboarden, Rickard greppar gitarren och Kerstin står för sången.

– Programmet ikväll kallar vi för ”Små rum i mig, sånger och funderingar”. De där små rummen vi alla har inom oss men på olika sätt. Ikväll blir det sånger hämtade från några av mina olika rum, berättar Kerstin.

Tack vare Vedevågs Kyrkas inte alltför vanliga utformning av lokal blir ljudet lite särskilt beroende på var därinne som man befinner sig.
– Var man än står så låter det olika. Det är en väldigt speciell kyrka men den är härlig och har så mycket akustik, säger Kerstin.

Inför publikmassan delger Kerstin vad olika inredare tipsat om gällande konsten att inreda små rum, vilket kan vara riktigt klurigt, hur det ska möbleras och målas på bästa sätt, och visst kan man ta med sig de små tipsen till de inre rummen som Kerstin talar om.
– En inredare skrev att man ska tänka stort fast det är litet, och att man har färger som går i samma skala. Man ska bygga på höjden. Ljusa färger ger mer rymd. Börja med att rensa och sortera. Belys rummets alla hörn, rikta ljuset uppåt för bättre rymd.

För att förstärka det Kerstin just berättar sjunger hon, kompad av Sofia och Rickard såväl på instrument som körsång, Lisa Nilssons ”Små rum”.
– Den står för mycket i kvällens program, konstaterar Kerstin med ett varmt leende.

”Små rum” efterföljs genast av Per Harlings ”Jag önskar dig att vila” och Kerstin säger:
– Det är något som jag önskar oss alla. Tid. Att få andas, och bara sitta ned en stund.

Publiken har sett till att få med sig varsin röd, tjock psalmbok till sin plats, och när de ombeds att slå upp den tvåhundrade psalmen är de redan beredda. Den ska sjungas tillsammans med Kerstin, Rickard och Sofia. Sedan bjuder Kerstin återigen på solosång.

Några i publiken blundar, låter sig översköljas av de rena tonerna som når långt över kyrkans tak. Det är genuint och känslosamt, något som åhörarna verkar uppskatta och tycka om. Utanför sänker sig solen och Sommarkvällskonsertens serie kunde knappats ha fått ett bättre avslut.