När man går på förskolan så kan ett besök på brandstationen vara fantastiskt, hänförande och häpnadsväckande. För att inte tala om hur häftigt det är, och hur lycklig man kan bli av att få provsitta brandbilen, på förarsätet och ratta bäst man vill. Det fick flera av barnen från Tallbackens förskola att under studiebesöket konstatera att det var brandmän de skulle bli.
Det är förväntansfulla barn från Tallbackens avdelning Junibacken som samlats utanför brandstationen och nyfiket kikar in genom porten som står på glänt. Brandbilarna står uppradade och det är brandman Patrik Andersson som tar emot gänget. Barnen har egentligen vare sig tid eller lust att lyssna på Patrik, de glänsande bilarna som man tidigare bara sett på avstånd, står ju så fantastiskt lockande nära. Så Patrik släpper iväg de ivriga barnen som med stora ögon och leenden från öra till öra klättrar upp i de höga fordonen.
Noel Mörk, 4 år, har intagit förarplatsen och rattar koncentrerat och helt rätt; ögonen på vägen förstås. Han är nämligen på väg till badhuset och här finns ingen tid att spilla. Han ska givetvis bli brandman här om några år och intresset går inte att ta miste på. Noel har stenkoll på en brandmans olika arbetsuppgifter.
– En brandman släcker eldar, berättar han och fortsätter:
– De räddar katter som är i träden och de kryper i rök!
Varför han ska bli brandman är inte något konstigt. Han förklarar:
– Det är roligt att släcka eld!
När han sedan får bära Patriks brandhjälm samtidigt som han kör, då är lyckan komplett. Och självklart, om en får ha hjälm så vill alla andra också ha det. Patrik delar ut hjälmar, får hjälpa till att knäppa hakbandet som hänger en decimeter under de små livens hakor. Sedan stoltserar de på brandstationen och hjälper varandra upp i bilen.
Patrik visar upp vad som ryms i brandbilen, varför de har med sig gosedjur som de ger till små barn på olycksplatser, båten de använder och så svarar han förstås på alla tusen frågor som bubblar upp till ytan. Sist men definitivt inte minst testas också blåljusen och sirenerna. Alla barn tycker inte att det är höjdpunkten, någon tycker att det är lite läskigt, medan andra bjuder på ett bländande leende när Patrik trycker igång ljudet ännu en gång. Khadija, 5 år, går också i brandmanstankar, det vore nog inte helt tokigt att arbeta som Patrik gör.
– Jag älskar att vara högt uppe! Och det är jag som ska köra bilen när det brinner, konstaterar hon bestämt.
Besöket är utan tvekan uppskattat och Khadija säger:
– Jag tycker om att vara här. Speciellt när jag sitter här uppe, ler hon och kikar ner från förarplatsen i brandbilen.
Det börjar bli dags att säga hejdå till Patrik och brandstationen och man samlar ihop skaran av fröknar och barn. Ett sådant här studiebesök är något som man verkligen tar till vara på.
– Det betyder allt!, säger Lena Eriksson, Junibackens avdelning och fortsätter:
– De kanske inte tänker så mycket när vi är här, men när vi kommer tillbaka hem och knyter ihop det, då är det stort!
Visa hela artikeln
Morgonpigg orkester blåste liv i Guldsmedshyttan 
