Om det inte vore för vännen och Lindesbergaren Fredrik hade nog Johan Wallin inte hamnat i Lindesberg. Nu har han bott här ett år tillsammans med sin familj och hustrun Jenny säger: – För ett år sedan hade jag skrattat om någon sagt att jag skulle hamna här. Nu är det jättebra. Vi har fått en vänskapskrets och våra goda vänner är som en extrafamilj.
Johan Wallin, distriktsveterinär i Lindesberg – här tillsammans med rottweilern Wilma. Foto: Hans Andersson
Johan Wallin fick jobb som tillförordnad distriktsveterinär för ett år sedan. Nu är han ordinarie och han säger att nu är det här de bor och de trivs i det hus (”det är trevligt”) som de flyttat in i under hösten i Fornaboda. Nu håller de på att renovera för att göra det till sitt. De tar en våning i taget.
Johan har inte många minuters resa till veterinärstationen på industriområdet, medan Jenny nog ville bo mer centralt med närhet till tåg och buss.
– Jag läser på Masugnen och passar på nu, när vi flyttat hit, att läsa in engelska och matte och jag siktar på att kombinera ett arbete som personalvetare och civilekonom. Men jag kan tänka mig att jobba i mitt tidigare yrke som tandhygienist, säger hon.
De båda är mitt i livet med två små barn – Ebba och Alfred – och för Jenny är det ”ett brejk efter perioden när Johan jobbade tillfälligt i Lycksele och i början här i Lindesberg. De har båda ett liv i sin ungdom i Norrland. Jenny kommer från Klimpfjäll och Johan har bott i Skellefteå och Umeå, universitetsstaden där de träffades, men kommer närmast från Uppsala, där han för ett år sedan avslutade sin veterinärutbildning.
Han tyckte efter tre vikariat att ”allt hängde i luften”. Men nu har de funnit ”en fast punkt och det är tryggt för barnen”. Johan Wallin gillar att åka runt och lära känna både nya människor och nya bygder – distriktet omfattar ett område från t ex Saxdalen, Riddarhyttan och norra delarna av Örebro kommun. 
Veterinärerna har också ett organiserat samarbete med kollegorna i Hallsberg. Som veterinär ska han ta sig an såväl lantbrukets stora djur som sällskapsdjur som hundar och katter.
– Jag får verkligen resa runt och träffa många, t ex de mindre lantbruk i byar, där de har det som en bisyssla, säger han och berättar om en spännande resa han hade i trakten av Nora och skulle ta en väg tvärs över skogen och det var ett evinnerligt letande (GPS:en var inte helt uppdaterad) och att han tvingades forcerad en översvämmad väg. Han kom fram.
– Sedan vi flyttade till Fornaboda skaffade vi en katt och sedan tog vi hand om en katt, som var liten och utmärglad, som vi fick hit till oss veterinärer från djurskyddet. Har vi en katt, så kan vi har två och barnen gillar dem, säger Johan.
De tycker att det gått bra att komma in i Lindesberg – genom jobbet, studier och genom barnen som går på den tillfälliga förskolan Gården (de ska börja på den privata förskolan Rörmokeriet – ”som ser till hela familjen”, säger Jenny). Johan tycker att i Lindesberg finns det mesta och ”det är inte långt till Örebro”.
– Jag som vuxit upp i lilla Klimpfjäll känner igen mig i Lindesberg – här tar man hand om och månar om varandra, säger Jenny Wallin. Jag känner mig väldigt välkommen. Lindesberg är ett öppet samhälle.
Vad saknar de i Lindesberg ? Johan har inte riktigt vant sig vid affärernas kortare öppettider och han tycker att det är särskilt besvärligt att lämna saker till återvinningen med de tiderna de har där – både i stan och vid S Måle – i synnerhet nu när familjen river ut och bygger om. Jenny tycker att det kunde vara ett bredare utbud av restauranger.
– Men egentligen har vi inte tid att sakna något, säger Johan Wallin.
Visa hela artikeln
Stiftelse möjliggjorde trivselkväll för funktionsstöd 
