”Hur skriver man ihop ett liv?”

-Välkomna tillbaka efter ett års paus, sade Arne Johnsson efter att Bokbandet inlett med en Bob Dylan och spelat ett antal låtar i americana-stil. En behållning på bokdagarna brukar vara Arne Johnssons presentationer av författarna och den här gången fick han många lovord av dem.

-Vilken otroligt fin presentation sade, nyblivne Augustprisvinnaren Jonas Hassen Khemiri, som började tala om att namn inte är ofarliga och namnet Lindes – berg påminde honom om en familjemyt i den egna familjen där pappans namn Khemiri enligt pappan själv betydde ”mannen från berget” och mammans efternamn var Bergman och att de därför skulle passa så bra ihop. Men pappans namn betydde något helt annat visade det sig senare.

”Allt jag inte minns” heter hans nya prisade roman och han funderade över just minnet, när han själv tvivlat över sådant som från början var absoluta sanningar, till mormoderns borttynande minnesförmåga till när en vän dog och han inte tyckte att orden räckte till för att beskriva vännen.

-Jag kände att jag ville växla in orden mot att få vännen tillbaka, sade Jonas Hasen Khemiri. Hur skriver man en människa? Hur skriver man ihop ett liv ?

Lin Hallberg berättade om sin resa som författare i den inte särskilt upphöjda genren hästböcker – alltså de där böckerna med en häst på omslaget som ”hästflickor” läser. Om hur hon tog 30 år på sig från att ha varit en åttaårig häst-tjej  (”Det är aldrig för sent”) till att komma ut med en bok och upptäckte hur otroligt mycket hon hade att berätta. Hon beskrev sina resor till kulturer i Mongoliet, Sydamerika och Island där hästen spelar en annan roll och hur hon utvecklat sina böcker som t ex boken om hästen Orkan, där läsarna får ta del av såväl en familjs hemligheter, skogslandskapets förvandling när skogen avverkas och hästens del i detta.

”Hjärtat är en muskel något större än en knuten hand”. ”Tårar är bara vätskeförlust” är några sakliga konstateranden av författaren Bodil Malmsten som kom för att samtala med Arne Johnsson om sin senaste bok ”Det här är hjärtat”. Det är 22 år sedan hon kom med en diktsamling senast, men hon varit en ständigt närvarande röst i decennier och hon har gett ut en populär skrivarlära  ”Så gör jag” men som hon under kvällen skämtsamt döpte om till ”Gör inte som jag”. Hennes nya diktsamling är en bearbetning av den sorg hon känner sedan hennes älskade dött. ”I din frånvaro är allt ingenting” skriver hon.

– Jag har just läst in den som ljudbok och då upptäckte jag att jag inte hade läst hela boken. Jag upptäckte nyheter i texten, sade hon och det väckte munterhet i publiken.

Tomas Bannerhed – som rest Sverige runt för att samla intryck och upplevelser om fåglar för sin och Brutus Östlings bok ”I starens tid” – läste högt om besöket vid Tysslingen som fick publiken att både se och framförallt höra hur 2 800 sångsvanar trumpetar i en improviserad blåsorkester.
-När jag växte upp höll jag på att kvävas av självkritik. Men Ester Henning vände skulden utåt. Hon ställde frågan om vad en kvinna får vara – vad som är normalt eller avvikande, sade Anna Jörgensdotter som i år kommit med boken Drömmen om Ester. Den handlar om konstnären Ester Henning från en skomakarfamilj i Yngshyttan som kom att tillbringa 66 år av sitt långa liv på olika mentalsjukhus. Hon utmanade både jantelagen och könsrollerna. ”Jag är den största konstnären” utropade hon när hon 1916 första gången togs in på sjukhus.
-Varje människa är en berättelse – är värd en berättelse, sade konferencieren Arne Johnsson.