Missing Peoples hundenhet tränade i Vedevåg

Varje år anmäls cirka 26 000 personer som försvunna i Sverige, flera av dessa blir föremål för frivilligorganisationen Missing People som hjälper till att arrangera sökinsatser över hela landet. En av organisationens mest ovärderliga resurser är de certifierade sökhundar som, med hjälp av sitt fantastiskt utvecklade luktsinne, hjälper till att lokalisera försvunna personer.

För att bli certifierad krävs dock en hel del, men även efter antagningstestet behöver ekipaget genomgå regelbundna träningar tillsammans med den regiongrupp man tillhör. Under onsdagskvällen samlades Missing People Örebros hundenhet i Vedevåg för ett av dessa träningstillfällen, där hela fem hundar deltog.

– Det finns en uppfattning om att man tar en grej från den försvunna och låter hunden lukta på den och sedan söker, men så är det inte. Hunden söker på människovittring och har inte en aning om vem som har försvunnit, förklarar Janne Berglöf som är hundansvarig.

– De ska inte hitta vilka saker som helst, utan saker som luktar människa. Om vi går ut i skogen och söker och det ligger en vante som har legat i två veckor kommer våra hundar antagligen gå fram och lukta på den men inte göra så mycket mer, men om det finns människolukt kvar på den, föremålet kanske bara är några dagar gammalt, kommer den att markera och tala om att den hittat något, säger Jonas Stål som är certifierad hundförare.

Tvååriga labradoren Rhea är först ut att söka tillsammans med matte Lina Gräll. Rhea får snabbt vittring och visar tydligt Lina vart det första gömda föremålet, en jackkrage, befinner sig.

– Vissa hundar använder skall, andra sätter eller lägger sig för att markera ett föremål, och det är precis det vi vill ha, förklarar Janne.

– Vi måste hela tiden förhålla oss till vinden, man vill att hunden ska ha vinden i nosen så mycket som möjligt, säger Lina.

Som avslutning på det första sökområdet får hon extra gott godis, som tack för ett fint utfört arbete.

– Hundarna tycker ju att det här är jätteroligt och kan jobba länge utan belöning, men någonstans måste det finnas en extra morot, säger Lina och klappar om sin hund.

Näst ut är Janne tillsammans med sin tvååriga schäfer Doris, som är oerhört sugen på att arbeta. Även hon får vittring snabbt och visar sin husse fram till gömstället. Janne tycker dock att Doris är otydlig i sin markering och ber henne visa bättre.

– Man vill ha en distinkt markering så nära som möjligt så man har en bra chans att hitta föremålet, Doris är certifierad så då kan man ställa lite högre krav på henne, förklarar Lina.

På ett av skolgårdens andra sökområden arbetar Lena Jardemar från Vedevåg med sin blandras Bessie, som är tre år. De är ännu inte certifierade, men tränar för att kunna bli det så småningom.

– Jag är ju pensionär, men tycker det är roligt att göra något bra och meningsfullt på ålderns höst, och det är bra med tuff träning, skrattar hon.

Medan Lena och Bessie söker av området går Jonas Stål med henne, eftersom man aldrig går ensam ute på sök.

– Man går aldrig ensam, för saker kan ju hända, eller om man faktiskt stöter på något behöver en stanna kvar medan den andra går iväg, förklarar Lena.

Bessie arbetar sig metodiskt fram över skolgården, och får vittring vid en klätterställning. Hon ställer sig på bakbenen för att känna lukten bättre, men blir lite fundersam och vänder sig om, där var den!

– Det är oerhört viktigt att vara medveten om vindens riktning och hur det påverkar hunden. Använder man hunden rätt kan man söka av ett större område ganska snabbt istället för att behöva gå en kedja med människor med en meters avstånd och titta ner i marken, förklarar Jonas som redan sökt med sina två schäfrar Linya och Myrra.

När samtliga hundar sökt av alla områden samlas gruppen för att utvärdera kvällen i Vedevåg.

– Det var ett väldigt bra område, med blandad terräng. Oftast är det i skogsmiljöer som folk går bort sig, men när vi söker efter dementa till exempel är det vanligtvis i bebyggelse. Det som är svårt med byggnader är att vinden åker upp längs väggarna, men det är därför vi tränar, säger Janne och avslutar:

– Polisen i Bergslagen är väldigt duktiga på efterforskning av försvunna, så det blir inte så många uppdrag för oss, vilket förstås är bra, men man kan även åka till angränsande regioner om man vill hjälpa till.