Nonchalans vid järnvägsövergångar bekymrar

Det som tidigare utlovats av polisen, att ta hårdare tag mot folk som bryter mot lagen då de går över järnvägen när bommarna är nere, tycks inte ha fått den effekt man hade hoppats på.
När LindeNytt begav sig ut för att se om det egentligen är ett så stort problem som polisen tidigare hävdat, så räckte det med ett enda försök – en enda bommfällning.
Vid 9-tiden i tisdags förmiddag stod ett antal bilar och väntade på att tåget skulle passera vid mellersta järnvägsövergången i stan. Samtidigt tyckte de fyra fotgängare och en cyklist som kom till järnvägsövergången att det var mycket smidigare och smita förbi eller under bommarna. Att en av kvinnorna som gick under dessutom hade ett 4-5-årigt barn i handen tycks inte påverkat hennes beslut att chansa för att slippa vänta de 45-60 sekunderna det tog innan tåget passerat.

Tidigare har bommfällningarna varit ett problem många upprörts över – med all rätt. Att behöva stå och vänta i 5-10 minuter på att få komma över är inte acceptabelt. Problemet är dock åtgärdat idag och sällan behöver man vänta särskilt länge på att få komma över. Att det blivit så vanligt att folk väljer att smita förbi bommarna tror polisen är en kvarleva från tiden då bommarna kunde vara nere så länge som 10 minuter.
Polisen ser självklart mycket allvarligt på att folk inte kan, vill eller orkar vänta på att tåget ska passera. Men böter verkar inte ha fått folk på andra tankar. Att det är förenat med livsfara är inte heller något folk tar särskilt allvarligt på.

-Vi har inte rapporterat en enda person sedan vi beslutade att kontrollera övergångarna. Men jag har sett flera fall då jag inte varit i tjänst, så visst förekommer det fortfarande, säger Pekka Kirsijärvi vid trafikpolisen.
Det är snarare tillfälligheten som avgör om polisen ska komma åt syndarna. Det krävs mer frekvent kontroll samt att det görs i en civilbil, menar Kirsijärvi.
-Självklart måste något göras åt saken. När det är så illa att vuxna människor till och med har med sig sitt lilla barn under bommarna är det riktigt hemskt. Vad ger det egentligen för signaler till barnet kan man undra, kommenterar Pekka Kirsijärvi.