Med kameran i högsta hugg och anteckningsblocket inom räckhåll – det är så vi är vana att se Per-Eric Wretling, fotograf och journalist på Bergslagsposten. Nu gör han sin sista vecka på tidningen innan han lämnar Lindesberg för sin gård nere i Småland. ”-Det känns bara skönt att sluta nu”, säger han med ett leende. Verksam i Linde sedan 1959 lämnar han stan med massor av minnen – trevliga som mindre trevliga.
Per-Eric Wretling har blivit ett med Lindesberg genom sitt yrke på Bergslagsposten. Lika omtyckt och uppskattad som duktig i sitt yrke har han förmedlat nyheter till många generationer Lindesbergare genom åren. Och hans yrkeskarriär började redan som tonåring nere i sina hemtrakter i Småland, då som praktikant på en tidning där han fick uppdraget att vara sportfotograf. Sedan 1959 har ”Pelle”, som han oftast kallas, varit lokaltidningen Bp trogen. Han kom hit som fotograf och jobbade snart upp sig till nattredaktör i mitten av 60-talet. Därefter har tjänsterna varierat ända fram till 90-talet då han kom in i den roll han gillar allra mest – att vara ute med kamera och anteckningsblock bland folk och i händelsernas centrum.
Även om Per-Eric gillar sitt yrke skarpt, så menar han att det känns bra att sluta nu. –Ja, det känns bara skönt, utbrister han. –Jag kommer att sticka från stan nu för att bosätta mig på min lilla gård nere i Oskarhamnstrakten där jag spenderat många lediga dagar de senaste 30 åren, tillägger han. Men minnena från livet som journalist och fotograf i Lindesberg lever vidare i honom. Att fått vara med om så mycket roligt är få förunnat.
Vilket är det roligaste uppdraget du tilldelats på Bp genom tiderna?
-Jaa du, det är så väldigt mycket att det inte går att säga något specifikt. Det har varit så mycket, allt från intervjuer med barn på dagis till den kungliga älgjakten. Men ska jag säga något som verkligen varit roligt och intressant, så måste det ändå bli invigningen av Stråssa 1959.
Följdfrågan är lika enkel som självklar; som fotograf på en tidning får man se mycket otäckt, så som olyckor med mera. –Visst har man fått se mycket otäckt, men jag vet inget som direkt satt sina spår i mig. Det har nog inte hänt någon gång. Jag kommer ändå att tänka på en händelse då en ung kille förolyckats i en mc-olycka och jag skulle besöka de anhöriga för att hämta ett foto. Jag blev då sittandes med fadern på farstutrappan i två timmar och pratade. Det var ett starkt möte, förklarar Wretling.
Idag, torsdag, gör Per-Eric ”Pelle” Wretling sin sista dag på Bergslagsposten. Omtyckt och igenkänd av människor i alla åldrar får jag hans ”kändisskap” bekräftat då vi stämmer möte på Kyrkberget lite tidigare i veckan. Något tidig på plats lyssnar jag till några skolbarn som befinner sig på platsen denna dag. När Pelle kommer körandes i sin privata bil utbrister ett av barnen: ”Nu kommer vi med i tidningen!!! Honom känner jag igen, han jobbar ju på Bergslagsposten.”
Visa hela artikeln
