En pappa med spelmissbruk som inte drar sig för att misshandla sin familj. Dyslexi som inte utreds förrän vid 12 års ålder. Konstant mobbning från första till sista året i skolan, och även därefter vägrar det att upphöra. Glåporden haglar, lärare som tystar ner allt som händer. Och en människa som får utstå allt det här. 2012 gav Wiveca Wendin ut sin första bok: ”Mitt liv som mobbad”, och under våren 2016 släpper hon uppföljaren: ”Min revansch!”
Wiveca Wendin är 27 år gammal och bor i Lindesberg. Hit flyttade hon 10 år gammal, och i sitt bagage har hon en uppväxt som få skulle vilja byta till sig.
– Jag växte upp med min mamma och pappa och mina två äldre syskon. Min pappa var spelmissbrukare. Han tog våra pengar och spelade bort dem. Han misshandlade mig väldigt mycket. Jag bröt kontakten med honom när jag var liten, berättar Wiveca som idag inte vill känna vid sin far.
Mobbningen börjar
Med pappan lämnad bakom sig flyttade man till Lindesberg, men livet blev inte lättare. Wiveca fortsätter:
– Jag var stor och kraftig då, och de kallade mig för ”fetto”, ”tjockis”, ”uppstoppade gris och flodhäst”. Det var inte bara elever, utan även rektorer och lärare.
– Det började i första klass och har följt med genom gymnasiet. Jag hade vänner, men de gick bakom ryggen på mig. En gång kastade min lärare ut mig fast jag inte gjort något, jag fick vara i korridoren och då kom en speciallärare. Hon tog tag i mina armar och släpade in mig i klassrummet så att hela klassen skrattade. När mamma pratade med dem ville ingen känna sig vid händelsen, ingen visste var jag fått mina blåmärken ifrån. Då var jag åtta, nio år.
Wiveca kämpade också med sin dyslexi, något som inte blev fastställt förrän hon fyllde 12 år. Trots detta fick hon inte några hjälpmedel för det här, fast mamman kämpade för sin dotter.
– Vi fick bara höra att de inte hade råd och att det inte fanns några resurser. Jag fick inte någon hjälp förrän gymnasiet, och det tycker jag är jättedåligt!, säger Wiveca.
Kampen och mobbningen som aldrig slutar
Wiveca försöker beskriva hur dåligt hon mått över allt hon tvingats vara med om under alla år, men det finns egentligen inte några ord som är tillräckligt starka.
– Jag vet inte hur jag orkade, jag vet inte var jag fick kraft ifrån. Den enda som stöttat mig var min mamma, och hon har mått skitdåligt av det här. Och jag blir mobbad än idag, det är hur jag klär mig, mitt hår, hur jag ser ut, allt de kommer på. Jag blir mobbad på nätet, på Instagram, Facebook och Twitter, mest skriver de i privatmeddelande. Det är både folk jag känner och inte känner, både ungdomar och vuxna.
Wivecas stora idol och styrkekraft är artisten Darin. Hon berättar hur hans musik otaliga gånger räddat henne från att begå självmord och hjälpt henne att må bättre. Men inte heller det får hon ha ifred.
– Jag blir mobbad för att jag är ett Darin-fan. De kallar mig för stalker, att jag är löjlig som gillar honom och att det är ”stackars Darin som måste ha ett sådant fetto till fan”.
Den här konstanta mobbningen till trots kan Wiveca ändå medge att hon mår inte bara bättre, hon mår bra. Genom att skriva boken ”Mitt liv som mobbad” har hon styrka och efter alla år fått göra sin röst hörd.
– Jag började skriva när jag var 12, det var mammas idé från början. Jag skulle skriva ner mina tankar och först var det en dagbok. Men sedan bestämde jag mig för att göra den i bokform.
– Jag har fått väldigt bra respons, inget negativt alls. De som har läst berättar att de gråtit sig igenom boken och att de är grymt imponerade att jag vågar berätta.
Uppföljaren till ”Mitt liv som mobbad” kommer Wiveca att ge ut under våren 2016, ”Min revansch!”. Sedan 2010 har Wiveca föreläst om mobbning, och under nästa år planerar hon en studiecirkel ”Att vara mobbad”.
Visa hela artikeln
Morgonpigg orkester blåste liv i Guldsmedshyttan 
