Daniel summerar debutåret i Lindlöven

Säsongen är som bekant slut sedan några dagar tillbaka. Med vilken känsla tar du farväl av den?
– Med en ganska bitter eftersmak. Jag är inte nöjd med sättet som vi avslutar vårat seriespel på. Jag hade väl hoppats och trott att vi skulle göra bättre resultat det här året än vad vi gjorde. Vi fick det inte att fungera fullt ut, under vissa perioder har vi spelat bra hockey men alltför långa stunder har vi inte varit bra nog helt enkelt.

Ni höll den sista gemensamma träningen i måndags. Känns det vemodigt att se spelare som man tillbringat mycket tid med försvinna iväg?
– Jo, men så är det varje år. Det tillhör att man säger adjö till alla. Det är inget konstigt, utan någonting man vet om och någonting man är förberedd på.

Det blev en säsong med två ansikten för er del. Om vi tar det från början så fick ni en tung start och låg i bottenskiktet stora delar av hösten. Varför kom ni så snett in i säsongen?
– Jag vet faktiskt inte. Premiären var ett riktigt antiklimax med 9-2 till oss. Det kan har varit någonstans där som ödmjukheten försvann och som vi trodde att vi var bättre än vad vi var, för vi började att fuska. Sen tror jag att det var alldeles för många som inte riktigt var förberedda på hur stor skillnaden skulle vara med att spela i HockeyEttan Västra mot 1C.

Men sen kom vändningen i slutet av november. Ni vann fyra matcher i rad, tog med er den trenden in till vårserien och vann 12 av säsongens 18 sista matcher. Vad berodde vändningen på?
– Den berodde mycket på att vi hittade något där i november. Plötsligt började alla att jobba hårdare, slutade att göra konstiga misstag och såna små grejer ger ett större perspektiv. Det var de små förändringarna som gav bättre resultat.

Innan ni hittade formtoppen hade ni gjort stora förändringar i spelet. Berätta om vad ni i ledarstaben insåg där?
– Vi insåg helt enkelt att vi var tvungna att göra mindre misstag än vad vi hade gjort tidigare och spela mer primitivt. Vi drog tillbaka styrkorna och fokuserade mer på att hålla koll på motståndarna, snarare än att vinna pucken högt uppe i banan.

Sett till truppen; vilken eller vilka spelare har imponerat mest på dig under säsongen?
– På backsidan skulle jag vilja påstå att Rasmus Rundgren imponerade innan han gick sönder. Han kom direkt från juniorhockey och spelade väldigt bra. Sen är det klart att Alexander Kovalonok har varit bra under långa stunder. Felix Scharnke har också varit bra och den forward som jag tycker haft bäst snittbetyg är Zebastian Ilestedt.

Till slut blev det en tredjeplats i vårserien. Du sa tidigare att du inte skulle vara nöjd med det och du har antagligen inte ändrat dig?
– Nej, jag fortfarande väldigt missnöjd med det. Det finns bara en sak i mitt huvud och det är att vinna hockeymatcher. Går man inte vidare till playoff så kan man inte vara nöjd.

Med tanke på att du tog över ett lag som precis undvek negativt kval förra våren och gjorde det till en playoff-utmanare finns det mycket positivt att hitta?
– Det här var inte samma lag som förra året och varje år går man in med nya förutsättningar. Självklart har vi utvecklats under den här säsongen, men inte i den takt som jag hade hoppats och trott på.

Hur summerar du då ditt debut-år i Lindlöven?
– Med en bitter eftersmak som sagt, framförallt att missar playoff på slutet. Men jag trivs här och Linde är en väldigt trevlig förening att vara i. Jag tycker ändå att vi har tagit små steg åt rätt håll.

Vad bjuder framtiden på för din del, blir det en fortsättning i klubben?
– Vi får se. Vi har en diskussion, men har bestämt oss för att vänta en vecka och låta alla smälta det här. Man vet aldrig vad framtiden har att utvisa.

Först så blir det lite ledighet och vila från hockeyn?
– Ja så är det ju och jag kommer inte att fundera så mycket på hockeyn de närmaste veckorna. Man behöver ett break. Det blir så intensivt, hockeyn är ett projekt på nästan ett år och då är det skönt med några dagar ledigt.