Efter ett långt hockeyliv är Johan Sälle tillbaka i Lindehov

– Min karriär? Den är slut sedan
länge haha!, skrockar Johan Sälle när han får frågan om sitt
forna proffsliv.

Sedan tar han ton och berättar. Berättar om
hur en lång och framgångsrik karriär tog sin början i Lindehov.
Född i Örebro flyttade Johan med sin familj tidigt de få milen
norrut för att bosätta sig i Lindesberg. Det var även där som
hans uppväxt ägde rum, en uppväxt som precis som hans fortsatta
liv präglades av hockey.

Redan i sexårsåldern tog Johan
sina första beslutsamma skär på isen. Hockeyn tog en stor plats i
hans liv och fram till TV-pucksåret spelade han för stadens
stolthet Lindlöven. Att backen var en mycket stor talang var det
många som uppmärksammade, däribland klubben i hans födelsestad.
År 1982 tog Johan ett, vad det skulle visa sig, sista farväl till
Lindlöven och tog klivet till Örebro IK.

– Det blev aldrig
någon a-lagsmatch i Lindlöven. För mig vart det Örebro redan som
15-åring, berättar Johan om flytten.

I Örebro fick han
kämpa hårt för att etablera sig i klubbens division 1-lag. Efter
att endast ha gjort tio matcher på sina tre första år lyckades
Johan under den fjärde säsongen bli en central punkt i a-truppen.
Den tidigare talangen fick nu chansen att blomma ut på den
nationella hockeyscenen, en chans han tog till vara på.

Efter
två säsonger i Örebro IK:s a-trupp hade Johan lockat till sig
intresse från de riktigt stora klubbarna. 1988 hämtade ett
storsatsande Mif den då 21-åriga backen till Malmö, där han kom
att bli en hjälte. Under åtta år var han med och tog Mif från
division 1 ända upp till tronen av hockey-Sverige.

– Vi tog
två SM-guld då, 92 och 94. Det har varit lite segt för klubben
sedan dess.

De två gulden är de hittills enda för den
anrika klubben. För Johans del blev det förutom två SM-titlar över
250 grundseriematcher och 59 kval- och slutspelsframträdanden.
Poängskörden var klart mer blygsam, men när flyttlasset år 1996
gick till Tyskland öppnade sig nya möjligheter för den tidigare
grovjobbande backen. Själv är Johan ödmjuk när han förklarar sin
spelstil.

– Jag har ingen aning haha, det får andra beskriva
mig som. Jag hade väl lite olika roller. I Malmö var jag stor,
stark och tuff. I Tyskland var det mera att jag skulle vara en
spelande back, samma sak var det i Danmark. Jag har väl haft en
ganska bra skridskoåkning och spelsinne.

I Tyskland började
Europa-äventyret i EC Ratingen i toppligan DEL. Men efter att ha
dragit på sig en skada skickades Johan vidare till München-klubben
Bad Tölz i andraligan, där han öste in poäng likt aldrig förr.
Efter det gick resan vidare till sin slutdestination; Hvidovre i
Köpenhamn.

– Det vart några år i Tyskland och sen avslutade
jag i Danmark i tre år. Det var samtidigt som Bosman-domen trädde i
kraft, så då var det lite lättare att komma ut i Europa, minns
Johan som lärde sig mycket av sin tid ute i Europa.

– Det var
kul att se hur det fungerar där, det var lite annorlunda. Socialt är
det inte lika professionellt i Danmark, det har ju blivit bättre och
de går framåt hela tiden. Men där jobbar ju alla och man har
hockeyn som en hobby.

2003 kom den långa hockeykarriären
till sitt slut. Johan gjorde sin sista match, lade skridskorna på
hyllan och såg vidare mot nya utmaningar. Men någon ny flytt blev
inte för den familj som han nu hade skaffat sig. I samband med
ankomsten till Hvidovre tre år tidigare hade Johan återvänt till
Skåne och slagit sig till ro. Där har han och familjen blivit kvar
sedan dess.

– Jag kommer aldrig flytta hem till Lindesberg,
det går ju inte nu. Jag har bott i Malmö sen 88 och det är ju i 26
år. Herregud, tiden går fort när man har kul, konstaterar Johan
som nuförtiden ägnar sig åt sitt egna företag i Malmö-området.

–
Jag kör en egen affärsrörelse med larminstallation. Det har jag
hållit på med sedan 2000, jag började alltså med det redan när
jag spelade i Danmark. Så det börjar bli länge det också.

Suget
från hockeyn finns dock alltid kvar i 47-åringen. Han är
fortfarande engagerad i Mif och satt tidigare med i ungdomsstyrelsen
under två år. Numer är han ungdomstränare för sin sons U12-lag,
något som är ett sätt att stilla hungern efter hockeylivet.

–
Man tappar ju det sociala. När det gäller själva hockeyträningen
och matcherna har man ju gjort det man ska. Men det är just det
sociala med att träffa folk varje dag och ha kul i omklädningsrummet
som är det man saknar, förklarar Johan.

Tittar på hockey
gör han även gärna än idag, helst ska det vara NHL. Just
intresset för den amerikanska proffsligan är ett relativt nytt
fenomen för Johans del.

– Det började när jag var och
hälsade på Andreas Lilja i USA (tidigare NHL-proffs), jag spelade
tillsammans med honom i Malmö. Jag var över till honom 2008 och
efter det fick jag lite blodad tand för NHL. Jag satt uppe på
nätterna och tittade.

– Eftersom att Malmö spelar i
Allsvenskan så följer man det mer än vad man följer SHL. Det
känns nästan som att Allsvenskan är minst lika intressant.

Men
även om Johan bott, spelat och levt i Malmö-området under lång
tid finns fortfarande banden kvar till hans hemtrakter. Därför
finns även ett visst intresse för SHL. Örebro IK finns idag inte
längre utan har efter konkursen ersatts av Örebro Hockey. När
klubben förra säsongen gjorde sitt första år i högstaligan
följde Johan deras framfart, dessutom var han på plats i Behrn
Arena vid ett tillfälle.

Första klubben i den karriär som
tog backen land och rike runt lever dock i en regional tillvaro.
Trots det är Johan ständigt uppdaterad hur Lindlöven spelar och
presterar. I laget återfinns backen Pontus Sand, ett namn som är
bekant för Johan som spelade ihop med Micke Sand. En annan bekant är
förra årets tränare Staffan Tholsson som hade ansvaret för Örebro
IK under Johans tid i laget.

Anknytningen till hemstaden är
med andra fortsatt tät. För även om Johan Sälle har vunnit stora
titlar, spelat i stora klubbar och mött stora spelare är han
alltjämt en Linde-kille. Och visst hinner han med ett par besök
varje år till staden.

– Fast det borde vara fler gånger
haha. Jag är väl hemma en eller två gånger om året. Lindemarken
brukar jag alltid vara hemma och det är kul, går man ut på stan
man många på en gång.