Fröler på scenen i Lindesberg

Birger Lindgren bränner ut sig i sitt yrke som lärare. Förändringar sker på skolan och hans ork tar slut, trots att han tycker mycket om sitt arbete. En dag klarar inte Birger längre ta sig ur sängen, hans kropp lyder honom inte. Birger är utbränd och arbetslös. För att få sitt aktivitetsstöd som arbetssökande måste han regelbundet besöka en jobbcoach. Jobbsökningscoachen är ung, 30 år yngre än Birger, och tämligen modern, och denne anser att man måste finnas på nätet, göra sig ett namn i cybervärlden. Så Birger, som egentligen tycker bäst om sin fax, tvingas införskaffa en smart

telefon och lära sig twittra, blogga och synas därute.

Det är handlingen i korta drag i Samuel Frölers ”Du är väl googlebar, lille vän!”. Det var under tisdagskvällen som Fröler gästade Lindesberg med det här skådespelet, en varm, tänkvärd och humoristisk enmansföreställning.
– Du måste vara googlebar idag. Är du inte googlebar så finns du inte, säger Fröler, eller ja, Birger, inledningsvis.

– Vi måste utgå ifrån, sa min coach, att jag redan haft min peak, att vi måste vara realistiska. Jag googlade dig innan du kom hit och du finns inte på nätet! Det första vi måste göra är att göra dig googlebar. Du måste visa upp dig, annars finns du inte. Du måste börja twittra!, berättar Birger om sitt första besök med coachen.

Birger sätter igång att twittra för fullt, fem gånger om dagen. Allt för att få behålla sitt viktiga aktivitetsstöd. Det första problemet han stöter på är rättstavningsprogrammet som ändrar hans ord till något helt annat än vad han tänkt sig.

Vid nästa besök hos coachen får han klart för sig att nästa steg är att se snygg ut.
– Du får ta och skaffa dig några märkeskostymer på öppet köp. Fota dig sedan i lyckliga situationer som du lägger ut på nätet, berättar Birger att coachen meddelade.

Sagt och gjort så ställer sig Biger i sin nya, dyra kostym designad av Hugo Boss, utanför Rosenbad i väntan på att få träffa någon känd politiker. Birger väntar och väntar, och till slut dyker Jan Björklund upp.
– Jag är lärare, och jag beundrar er, hör jag mig själv säga. Jag fotograferar mig med honom, och min arm smyger jag runt honom och killar han lätt på axeln så han skrattar till sådär naturligt. Vi ser så naturligt glada ut tillsammans att vi till synes skulle kunna vara bästa vänner. Jag vet att jag är framfusig, men vad gör man inte för att få behålla sitt aktivitetsstöd, suckar Birger som genom föreställningen fortsätter att kämpa för sitt ekonomiska bidrag och att, som tydligen är så viktigt, bli googlebar.