Håller själen i vården på att gå förlorad?

”Ibland undrar jag om de som bestämmer någonsin har satt sin fot i vår verklighet. Om de vet hur det känns att stå ensam på ett arbetspass med ansvar för åtta patienter, alla med olika behov. Att behöva välja vem som ska få hjälp först, när alla egentligen behöver den samtidigt. Det är ett val som ingen borde behöva göra – men som vi gör, varje dag.

Vi pratar ofta om hur mycket vi älskar vårt jobb, och det gör vi. Det är därför vi stannar, trots stressen, trots slitna kroppar och sömnbrist. För vi bryr oss. Vi bryr oss om människorna vi möter, om tryggheten vi skapar, om värmen i en hand. Men kärlek till yrket ska inte behöva vara det enda bränslet som håller oss kvar.

När jag hör politikerna tala om ”undersköterskebrist” tänker jag: det är inte brist på människor som vill hjälpa – det är brist på förutsättningar för att orka. Vi vill, men vi kan inte längre bära hur mycket som helst. Låg lön, stress och brist på tid nöter ner även den starkaste.

Jag önskar att de kunde se vad jag ser.
När en äldre man får ett lugnare andetag efter att jag suttit hos honom en stund. När ett leende tänds på någon som inte pratat på flera dagar. Det är där vårdens kärna finns – inte i diagrammen, inte i besluten på möten, utan i mötet mellan människor.

Men det mötet får mindre och mindre utrymme. Tiden räcker inte till, schemat styr mer än hjärtat, och ibland känns det som att själen i vården håller på att gå förlorad.

Jag hoppas att någon lyssnar. Att våra röster till slut ska tränga igenom alla siffror och fina ord. För bakom varje undersköterska finns en människa som vill göra gott – men som också behöver bli sedd, hörd och värderad för det hon gör.”

Nicholas Tsutsunen