Det hörs glada skratt och det bubblar av minnen, berättelser och igenkännanden, när nio hemvändande elever samlats runt ett bord i Lindeskolans elevcafeteria. De har hur mycket som helst att prata om.
Det är Marianne Åbyhammar som dragit ihop de gamla klasskamraterna. Några av dem träffas då och då, men ingen bor kvar i Lindesberg. Många finns nu i Stockholm. Runt bordet sitter ingenjörer, arkitekter, en arkeolog/etnolog som jobbat på Kulturdepartementet etc.
Marianne Åbyhammar har också arbetat nära regeringen – idag är hon hovrättsråd (läs tidigare artikel).
– Det var tack vare LindeNytt som jag fick idén att samla ihop gamla skolkamrater, säger hon och runt bordet ropar de ”du har missat oss! i artikelserien ” till reportern.
Agneta Ran, Mats Andersson, Inga Varg (Carlson), Per Sundquist, Brita Broberg, Kerstin Åsbrink (Skoglund), Kerstin Molander (Nylund), Kristina Harsbo och Marianne Åbyhammar sorlar på runt bordet – om original i Lindesberg, om gamla lärare och kamrater och någon utbrister:
”Jag var kär i din storebror, men det vet han inte om”.
Tipset om att ha koll på gamla lindesbergare genom Facebook-adressen ”Du vet att du är i eller från Lindesberg” spreds runt bordet.
Ett annat gäng syns på väg ut från skolan. Det är fem kvinnor som gick hemtekniska linjen 1966 – 67 (när skolan var alldeles ny), som nu ska gå och fika för att prata gamla minnen.
Ann-Marie Hallén, Inger Pettersson, Sigrid Gustafsson, Birgitta Pettersson och Lotta Sälle gick en utbildning som tidigare kallades husmorsskola. För flera var det ett år för att ge sig chansen att ta reda på vad de egentligen ville. Någon blev tandsköterska, andra jobbade i vården och någon blev hemmafru och tog hand om sina barn. Ett par av dem har träffats under åren och kanske hemvändardagen är början på mer umgänge.
– Vi får se vad vid kommer fram till under fikat, säger de när de ger sig av mot stan. De har ju lättare att träffas eftersom de bor i Vedevåg, Guldsmedshyttan och Lindesberg.
Det var ett vinkande och ropande, när tidigare elever upptäckte varandra på skolgården. ”Nämen” utropar både Inger-Carin och Göran när de ses och det blir en rejäl kram.
Göran Lindqvist har rest hit från Hässelby i Stockholm. Han flyttade från Linde för 39 år sedan, men är här ibland – har en stuga i Ramsberg och har varit på ”herrträff” i Linde. Skolkamrater var de första gången 1961, när de gick på Kristinaskolan. Det var i början av 70-talet som de gick på Lindeskolan. Inger-Carin Ceder ( född Bengtsson) har fortsatt på skolan som anställd och jobbat med elever som oftast inte har någon erfarenhet av svenska skolor – det handlar om språkintroduktion av elever från Syrien, Somalia….
Göran Lindqvist stöter på en annan skolkamrat och de börjar diskutera vem som först blev med i LIF-Lindesberg – handbollslaget som startade på Lindeskolan och som satt stan på den svenska idrottskartan. Den absolut stora behållningen av dagen var kära och kanske oväntade återseenden.
Rektor Per Wernborg kan se på Lindeskolan ur tre tidsperspektiv. Han var elev här, han har jobbat som lärare och är nu rektor – minnen av egna lärare, minnen av sina elever.
Lars Friman – idag pensionär. Han berättar om när han vikarierade här som 19-åring – ”det var en kall februari 1965 och jag läste dikter av Anna-Maria Lenngren för eleverna”, berättar han och läser några rader ur en av dikterna – 50 år efteråt. Han hade skippat den tänkta statsvetare-banan och valde läraryrket. Ett tag var han gymnasiechef på Lindeskolan och att han hittat hit under hemvändardagen är nog inte någon tillfällighet. Han bor granne i Örebro med avgångne gymnasiechefen Leif Lindström.
På fordons- och transportprogrammet träffade besökarna lärare som tidigare varit elever, pensionerade lärare – som t ex ”mäster” Berne Brodin – och pensionerade lärare som rycker in som vikarie. En tidigare elev från bygg- och anläggningsprogrammet, som jobbat inom byggbranschen men bytte bana för fyra år sedan, har inte kommit överens med några att träffas, men är nyfiken på skolan.
Några tyckte det hade varit magert med information om den här dagen. Besökarna fick ett program som hade tryckts i 500 ex och skolan uppskattade att 200 – 300 personer besökte skolan under dagen.