Krönika: Det finns inget värre än slarvig handboll

LIF Lindesberg hittade tillbaka till vinnarspåret i helgen igen. Efter två raka förluster mot regelrätta topplag (knappt hemma mot OV Helsingborg och totalförnedring borta mot seriesuveränen Ricoh) fick Alstermo smaka på revanschens hetta under söndagen då Lindesberg komfortabelt ordnade 34-24 och två friska, viktiga poäng för att haka på strax bakom de riktiga toppkämparna.

De där toppfighterna som förlorades var uppenbarligen av helt olika karaktär. Efter Helsingborgsfighten talades det om fin handboll, ”en av de bästa matcher som spelats i Lindesberg Arena” skrev till exempel LindeNytts utsände och efter Ricoh-debaclet suckade tränaren Herman Arenvang över slarv och påföljande kontringar i arslet.

Med andra ord två sidor av samma sport.

För handboll är som bekant en alldeles fantastisk, underhållande och explosiv sport när den spelas på rätt sätt. När den spelas med precision och fokus. När spelarna spelar tufft men ändå har huvudet på skaft.

Men lika erbarmligt trist och usel kan den vara när slarvet får ta överhanden. Och slarvig handboll tvingas vi leva med alldeles för ofta i de svenska serierna tyvärr.

LIF Lindesberg kan som beskrivet blanda och ge. Jag har sett laget alldeles för lite de senaste åren för att kunna ha någon samlad uppfattning om helheten när det kommer till slarv kontra briljans, men mitt starkaste LIF Lindesberg-minne sorteras tyvärr in på slarvkontot.

Vi får leta oss hela vägen tillbaka till mellandagarna 2010 då laget fortfarande hängde kvar i Elitserien och jag drar mig till minnes en match borta mot IFK Skövde där resultatet tillslut skrevs till 34-28 i hemmalagets favör.

Det var ingen stor match. Snarare tvärtom. Båda lagen ägnade sextio minuter åt tekniska fel och att kasta bollar till totalt fel adress. Det var SM i slarv. Handboll när den är som allra fulast och minst minnesvärd. Jag är förmodligen den ende som besökte Arena Skövde den kvällen som minns det. Det är vad jag hoppas i alla fall.

Jag har egentligen bara ett enda positivt minne av den där matchen. LIF Lindesbergs niometerskreatör Tobias Warvne. Den ende i ett frustrerande slarvigt bortalag som faktiskt kreerade någonting och lyckades sopa dit sju mål. Han var det där lilla, lilla briljanta i en slarvig helhet.

Det var uppenbarligen fler än jag som uppmärksammade det i den där hallen. Från och med säsongen därpå spelade nämligen Warvne i just IFK Skövde.

Och just det där, att spelare i Lindesberg tillåts blomma ut totalt, är förhoppningsvis vad som kan förväntas om laget spelar som mot Helsingborg snarare än som mot Ricoh. Om de har kraften att hålla slarvet på avstånd. Flera av årets spelare var med redan då, 2010, och vet vad som krävs.

Säsongen är fortfarande ung. Den har alla förutsättningar att bli väldig spännande, vacker och underhållande.