Att Lindlöven blev nollade hemma mot Mariestad i serieepilogen kändes oerhört symptomatiskt. Ingenting kunde egentligen vara mer talande än det för att sammanfatta lagets nu avslutade Alletta.
Faktum är att Lindlöven blev nollade fyra gånger av 18 möjliga i den här serien. Samtliga av dem på sin egen hemmabana, där man således gick mållösa av isen nästan hälften av gångerna (fyra av nio).
Det är talande siffror och anledningen till att säsongen är över nu när många andra får fortsätta med det riktigt roliga, med att spela playoff. Lindlöven har helt enkelt varit för dåliga på att göra mål.
Snacket om att bli smutsigare framför kassen, att gå in i skiten och verkligen kämpa hela vägen in fanns där redan i höstas. Likaså konstaterandet att ”vi skapar chanser men lyckas inte ta tillvara på dem”. Det har varit ett mantra som hängt med hela säsongen och det är knappast någon slump att bara Kumla och Nybro gjorde färre mål än Lindlöven i Allettan.
Gör man inte mål på sina chanser är det svårt att vinna matcher och det är bara att konstatera att säsongens upplaga av Lindlöven inte haft målskyttarna. När Max Lalander inte hittade nätet som det var tänkt, när fjolårets succékapten Patrik Näslund mer och mer tappade motivationen och de yngre förmågorna inte riktigt hade kraften och förmågan att vara där på topp varje kväll blev bördan på herrar som Anton Tano och Johan Persson att ordna allt på egen hand lite för stor. Det har synts på spelet.
Det är lätt att framhålla att det varit problematiskt med skador och sjukdomar under säsongen och att det spelat in i de svaga resultaten i Allettan, men det vore att skönmåla. Faktum är att Lindlöven knappast är ensamma om det, det gäller många gäng i serien. Troja/Ljungby och Kristianstad har bitvis dragits med ett enormt skade- och frånvaroelände men ångade ändå på i toppen. Vimmerby har bara kunnat använda sig av sin oerhört viktiga lagkapten Markus Modigs i sju Allettan-matcher och fick se formtoppade spetsforwarden Hampus Harlestam skojbråka sig sönder och samman på träning. De landade ändå fjärdeplatsen. Nybro drabbades av en våldsam sjukstuga mitt i serien och hade svårt att få ihop fullt lag i några omgångar, men lyckades ändå bärga poäng. Skador och sjukdomar drabbar alla, det är inte sådant som avgör i slutändan.
Till syvende och sist är det målskyttet som står emellan Lindlöven och playoff.
Men nu är det här inte någon sågning. Jag skulle snarare vilja framhärda att det är fullt naturligt att det sett ut som det sett ut. Vi kanske hade lite för höga förväntningar på ett lag som var alldeles för färskt inför uppgiften när vi vid sidan av började drömma om playoff lite för tidigt.
Det har talats om läropengar under hela serien och det är just precis vad det här har varit. Man brukar säga att det är svårt att avancera till Hockeyallsvenskan utan att ha försökt några gånger. Att man måste ha varit framme i kvalserien för att känna på hur det är och lära sig inför framtida toppattacker. Historien visar att det väldigt ofta är så. Och det här har varit ungefär samma sak för Lindlöven.
Nu har laget fått känna på att leka med de riktigt starka motståndarna och garanterat lärt sig väldigt mycket av den utmaningen. Jag är helt övertygad om att Lindlöven kommer ha enorm nytta av den här serien när man satsar vidare nästa säsong.
Jussi Salo har gjort ett storartat jobb med klubben de två senaste säsongerna och trots att det inte blir något playoff är årets säsong ett betydligt steg framåt jämfört med ifjol. Tränaren har skapat ett grundspel, fått försvarsspelet att fungera, jobbat ihop en grupp som drar åt samma håll och förbättrat träningskulturen i Lindesberg. Kanske är det bara målskyttet som saknas.
Nu återstår att se hur mycket av stommen Salo får behålla och bygga vidare kring inför nästa säsong. Det lär vara en fråga som jag får anledning att återkomma till.