Man ska inte underskatta en bra start

Årets säsongsinledning är något helt omvänt i jämförelse med hur det såg ut ifjol.

– Det är jätteskönt att det har börjat så här bra, som tränaren Herman Arenvang konstaterade i LindeNytt efter segermatchen i helgen.

Årets fem segrar på sju försök ska jämföras med hur det såg ut efter lika många matcher ifjol. Då hade Lindesberg mäktat med en seger och en oavgjord så här långt in i serien. Tre ynka poäng på sju matcher (även då mötte man ju faktiskt Hallby borta i säsongens sjunde omgång och fick dyngspö med 33-27). En usel öppning som sedan också spillde över på resten av säsongen. Laget fick jobba i uppförsbacke från första början och då blir det tufft. Något som slutplaceringen precis ovanför tabellens hotande bottenstreck skvallrar om.

I år är det något helt annat. I år har Lindesberg skaffat sig jättefina förutsättningar att bygga vidare på.

Man ska aldrig underskatta vikten av en bra start.

Inte nog med att Lindesberg har vunnit många matcher, man har så att säga vunnit rätt matcher.

– Det är viktigt också att vi har tagit de här bortamatcherna, idag mot Hallby och senast Ystad och Hästö. Skönt att direkt från start vara med i den övre delen av tabellen, som Arenvang sa till LindeNytt.

Att få med sig poäng från svåra bortamatcher är om inte annat bra för moralen. Samtidigt kan man inte säga annat än att även förlusterna kommit i ”rätt” matcher. Det kan aldrig kännas okej att förlora men vissa förluster är mer acceptabla än andra. Hemma mot OV Helsingborg (som har exakt samma facit som Lindesberg så här långt, men ligger en placering före med bättre målskillnad) var man ju länge med och pressade det svåra motståndet. Man gjorde en bra match mot ett bra lag. Och stortorsken borta mot Ricoh är inte mycket att säga om. Stockholmarna har gått rent, sju raka segrar och tronar överlägset i toppen på tabellen.

I övrigt har det alltså blivit fem stabila segrar och istället för att kriga i konstant uppförsbacke kan laget nu lugnt och metodiskt bygga vidare på det man redan påbörjat utan att behöva känna någon press eller stress.

Men det hade kunnat vara en ännu större smakstart. Om handbollen hade sällat sig till i stort sett alla andra lagsporter av vikt och anammat trepoängssystemet.

Att en så i övrigt spännande sport håller fast vid det gamla träiga tvåpoängssystemet där det tar hundra år att rycka ifrån och hundra år att klättra ikapp, där man inte fullt ut belönas för att träffa formtoppar och vinna många matcher i rad, det är för mig obegripligt.