Storartad underhållning

Svenska lag har förunderligt svårt att lösa utgrupperat försvarsspel och handboll på landslagsnivå kan vara något av den bästa tv-underhållning som går att uppbåda.

Det är mina omedelbara reflektioner efter att Sverige på måndagskvällen gått på pumpen (26-27) mot Tyskland i handbolls-EM och går en oviss framtid till mötes i gruppspelet.

Jag uppskattar det seriespel som erbjuds här hemma, väldigt mycket rent av, men det är något visst med landslagsspel när allting skruvas upp rejält. Den kamp, den fysik och den totala uppoffring som finns i gladiatorspelet gör det till storstilad underhållning.

Ni, precis som jag, frustrerades säkerligen av hur svårt Sverige hade att lösa Tysklands taktiska drag att kliva ut hårt i försvarsspelet och hur långsamt och omständligt anfallsspelet blev när kvitteringsjakten skulle intensifieras i slutet av matchen. Ni höll säkerligen andan när Johan Jakobsson hårt dråsade i golvet efter fulspel av en tysk och till en början tycktes ha skadat sig. Ni suckade säkerligen misströstande efter ännu en tappad match för det blågula krigarlaget.

Nej, spelkvaliteten var kanske inte den bästa, men ingen kan klaga på underhållningsvärdet. Som tv-sport är handboll på riktigt hög nivå svåröverträffad.

Det blir lätt så att det mesta annat hamnar i skymundan när ett stort mästerskap som det i Polen pågår, men vi ska inte glömma handbollsallsvenskan som i EMs skugga börjat utveckla sig till något som skulle kunna bli gastkramande.

Att LIF Lindesberg för andra gången den här säsongen lyckades besegra topplaget OV Helsingborg, dessutom riktigt klart, öppnar vägen mot kval betydligt mer än vad jag och många med mig säkerligen hade förväntat sig. Men faktum är att årets allsvenska utvecklat sig på ett så intrikat sätt att de flesta av lagen plötsligt börjat slå varandra till höger och vänster. Något som spetsat till tabellen ordentligt.

IFK Ystad och OV Helsingborg går även de på sina smällar (inte minst mot brandgult i OVs fall), men känns ändå som stabilare än övriga. Men bakom dem är tabellen plötsligt vidöppen. Jag menar, två poäng skiljer serietrean Önnered från seriesjuan LIF Lindesberg. Att det plötsligt är så jämnt och så många lag inblandade i kriget kring kvalstrecket gör fortsättningen i allra högsta grad intrikat.

Årets handbollsallsvenska har tagit en sådan utveckling att det knappt är lönt att spekulera kring den längre. Det blir ändå inte, enligt all rim och reson, så som det ser ut som det ska bli. Vilket naturligtvis är jättekul.

Men om utvecklingen av serien fortsätter på samma linje, med poäng som delas broderligt lagen emellan i alla möjliga och omöjliga konstellationer, ja då blir upplösningen minst lika raffinerad och fantastiskt spännande underhållning som handbolls-EM är på televisionsapparaten.

Det skulle väl ingen tacka nej till?