”Till alla vuxna som kämpar för ett barn, ni är hjältar!”

INSÄNDARE/DEBATT: Jag är nu 25 år, men mina problem började redan när jag var 8. Ångest har varit en del av mig och funnits med så länge jag kan minnas.

Skolan var tuff och bara att ta sig dit var en utmaning man var tvungen att gå igenom varje dag i flera års tid. För er som aldrig upplevt ångest så är det svårt att förstå hur en känsla kan styra hela ens värld. Känslan av att hela kroppen börjar göra ont, det går en pirrande och stickande känsla genom varenda nerv i din kropp, och dom enda tankarna som finns är paniken över att inget stämmer. Du vet det in i själen att det är fel. Allt känns fel och du kan inte göra något.
Att känna det här. Att behöva ta sig igenom och genomlida ångesten tar en liten bit av en själv. Har man gått igenom det tillräckligt många gånger så orkar man inte längre kämpa emot och man ger vika för sina tankar och känslor. Det är när man ger vika som man inte längre kan leva det livet som man vill ha för sig själv.

Så från erfarenhet av en stökig uppväxt med konstant ångest så är detta ett fortsatt brev till alla vuxna där ute. Till alla vuxna som har makten och kraften att kunna hjälpa ett barn att få tillbaka sitt liv igen. Detta gäller inte bara ångest, utan även alla barn där ute som kämpar varje dag med att bara sätta foten framför den andra. För ett barn kan inte hjälpa sig själv. Jag kunde inte hjälpa mig själv att känna mig hel igen för jag var bara ett barn. Jag hade ingen aning om att vissa saker som jag blivit utsatt för var brottsligt. Jag hade ingen aning om varför jag kände som jag kände, och jag hade definitivt ingen aning om vart jag skulle söka hjälp. Så till alla föräldrar där ute som Sara i tidigare artikel, till min pappa och alla vuxna som kämpar för ett barn, ni är hjältar!

Det finns en anledning varför man inte blir myndig förrän 18 års ålder och tills den dagen kommer så måste vuxna ta sitt ansvar. Dom måste inse att det är vuxna som styr ett barns liv. Det är vi vuxna som tillsammans bestämmer om ett barn kommer lyckas eller inte via våra ord och handlingar. Det vi gör kommer forma ett barns nyfikenhet, entusiasm, självständighet, kunskap och framför allt förtroende. Jag har jobbat inom kommunen i ett år och det finns en frekvens, ett ögonblick i mitt liv som beskriver hjälpen och uppmärksamheten barnen i våra skolor får.

”Jag blev kallad till skolsköterskan för att en kamratstödjare hade sagt till kuratorn att jag verkade ensam och inte hade många vänner. Arg och irriterad gick jag till kuratorn för jag blev så arg när jag fick reda på vem som hade viskat om mig. Väl där så pratade vi lite och jag svarade kort på kuratorns frågor. Hon avslutade samtalet med att säga att hon skulle ringa hem till mina föräldrar och berätta hur läget såg ut. Där och då, när jag hörde att hon skulle kontakta mina föräldrar så brast det för mig. Jag brast ut i gråt. Mitt bröst blev så tungt så jag kunde inte längre andas utan hyperventilerade medans jag bad henne att inte ring. Snälla det är redan jobbigt hemma och om du ringer så kommer jag få ett helvete. Du måste lova att inte ringa! Hon tittade på mig och jag gick ut.”

Det var mitt rop på hjälp men jag fick aldrig någon. Hon pratade aldrig med mig efter det och jag fortsatte leva i mitt mörker.

Vi har makten att hjälpa dom som behöver det som mest. Vi har superkrafter som bara väntar på att få användas. Men tyvärr så väljer många ignoransens och den självupptagnas väg.

” Att vara självisk och se till sina egna behov klarar alla av. Men att se den du har framför dig och vilja hjälpa är mycket mer sällsynt. ”

E