Värt att bli sandig?

Det tråkiga med beach kontra inomhus-debatten är att det alltid finns någon som känner sig trampad på tårna. Det finns de som älskar beach och de som älskar inomhus. Sedan finns det de som hatar beach och de som hatar inomhus. Men sen finns det även alla dem som hamnar på spektrumet emellan. De som egentligen tycker om beachvolleyboll men som spelar inomhus för att de inte har tillgång till sand, de som egentligen tycker om inomhus men som varje sommar dras med till beachen och de som egentligen tycker mycket om båda två men som är alldeles för trötta på det eviga tjatet.

När man försöker förklara denna debatt för personer som inte är en del av volleybollvärlden så inser man snabbat att gemeneman inte förstår att beachvolleyboll och volleyboll inte är samma sport. Jag brukar förklara det med genom att dra en parallell till fotbollen och basketen. Beachvolleyboll och volleyboll är som futsal och fotboll eller som streetbasket och basket. Detta brukar funka bra för idrottsmänniskor men för dem som inte vet skillnaden mellan streetbasket och basket så hjälper det inte alls. Då brukar jag säga att det är lite som att gå från Mac till PC. En person som kan den ena kan även använda den andra men sällan lika bra och blir oftast irriterad över att saker inte fungerar som man vill. Den ena ser lite coolare ut och anses vara snäppet hippare medan den andra är bättre rent funktionsmässigt. Nu ska jag dock inte ta mig vatten över huvudet då Mac kontra PC-debatten är en ännu hetare diskussion som jag inte vågar ge mig in i.

Det intressanta med debatten är att vi idag har ett antal spelare som kan hävda sig på båda underlagen. Framförallt bland herrar verkar det fritt fram att byta skor mot solglasögon. Under helgens Swedish Beach Tour i Helsingborg har vi inomhuslandslagets Linus Tholse, Marcus Nilsson, Almir Ljutovac och Peter Lundgren som alla är med och tävlar. Även på damsidan har vi två multitaskare i Örebros Sara Cavretti och Sollentunas Susanna Thurin. Var gränsen mellan beachspelare och inomhusspelare går är inte alltid helt klart. Jag har alltid tyckt att man ser på tekniken och på fysiken vilka som är beach- respektive inomhusspelare. Det tråkiga med detta är dock att vi sällan ser riktiga beachspelare som tar på sig skorna och kommer inomhus på en hög nivå. Att se utpräglade inomhuslirare som Marcus Nilsson och Linus Tholse stappla runt i sanden, med ett lätt missanpassat rörelsemönster och klagandes på vinden, är däremot betydligt vanligare. Det intressanta är att de dominerar även där.

Frågan är ju då varför vi inte ser lika många som gör resan från sanden till golvet. Personligen tror jag att den resan är svårare att göra då inomhusspelet är betydligt mer fysiskt. Att längd är en viktig faktor i båda idrotter är ingenting som vi kan bortse från och i allmänhet är inomhusspelarna större. Detta bidrar säker till att det är lättare för en inomhusspelare att gå ut på beachen och prestera eftersom denna då redan har fysiken och tekniken och endast behöver hitta speluppfattningen. En beachspelare som får för sig att börja spela inomhus kommer behöva hitta speluppfattningen men även få till en 10 till 20 centimeter högre spänst, vilket inte är det lättaste. Det finns många exempel på inomhusspelare som tagit sig an sanden med väldigt fina resultat men jag känner inte till många som gjort resan åt andra hållet. Speciellt inte internationellt. I Sverige är det bästa exemplet just Sara Cavretti som började på beachen men som nått Elitserien inomhus.

Om denna krönika har bidragit något till den eviga debatten vet jag inte men så länge man ägnar sin tid åt det man tycker om så spelar det egentligen ingen roll för mig. Själv tycker jag inte om att bli sandig så för mig är valet enkelt.