De olympiska spelen är igång. Vi förväntas bli exalterade av en mängd idrotter som väldigt få annars bryr sig om. Men mitt i sammelsuriet av simning, cykling, kanot och värja är det trots allt handbollsturneringen som är kronjuvelen.
Jag förstår inte poängen med OS.
Eller förlåt, det är klart att jag förstår poängen. Jag vill på intet sätt förringa de fantastiska atleter som får chansen att visa upp sig på vad som för dem är den största arenan. De som får chansen att vinna de mest prominenta tävlingar de någonsin kommer ställa upp i.
Men jag förstår inte den publika poängen med OS. Att medier och gemene man plötsligt är så oerhört upphetsade.
För mig är det orimligt att det plötsligt ska vara intressant med skytte, konstsim, cykling, vattenpolo, fäktning och allt vad det nu är som står på programmet bara för att sporterna under några veckor samlas under samma tak. Jag kan inte, som så många andra, uppbåda intresse för sporter som jag inte bryr mig om alls under fyra år, bara för att de ingår i OS.
Jag intresserar mig helt enkelt inte för de olympiska spelen i Brasilien.
Med ett undantag naturligtvis.
Det har alltid varit något visst med olympiska handbollsturneringar. Jag är gammal nog att bli nostalgisk över tiden när ”Bengan Boys” gjorde oss till en stormakt inom sporten, jag blir glad bara av att höra rösterna från firma Perlskog och Hellgren och minns att jag rent av satt uppe mitt i natten för att specialstudera det amerikanska spänstfenomenet Darrick Heath som då var på väg till Elitserien (där han sedan aldrig gjorde något större avtryck) under OS-turneringen i Atlanta 1996.
Så mitt i det allmänna ointresset känner jag ändå en ganska stor upphetsning över handbollsturneringen trots att de svenska medaljchanserna väl, om vi ska vara realistiska, är ganska begränsade.
Jag hade inte möjligheten att titta när damlandslaget gjorde processen kort med Argentina (31-21), men gårdagens premiärmatch för herrarna mot Tyskland gav mersmak. Minst sagt.
Inte för att 29-32 var något särskilt upplyftande resultat efter en heroisk insats mot ett gäng riktigt skickliga tyskar, men de speltekniska detaljerna var av riktigt stort intresse i OS-premiären. Inte minst domarnas tuffa nivå där de tidigt klev in och visade att de går in för att stävja det allra mest brutala försvarsspelet (som tyskarna annars visat sig väldigt bra på) i den här turneringen. För att inte tala om det taktiska greppet att i samband med utvisningar (inte helt lyckat vid alla tillfällen så här i turneringsstarten) plocka målvakten och på så sätt upphäva eller öka på det numerära under- och överläget.
Framförallt Tyskland gjorde det på ett konsekvent och högintressant sätt som jag gärna skulle se flera lag i allsvenskan ha modet att efterapa konsekvent i höst. Även om jag har svårt att se det ske.
Men framförallt är det så klart intensiteten som jag ofta kan sakna i svensk klubblagshandboll som skapar den där magin som de individuella insatserna sedan spär på. Julius Kühns mäktiga distansskytte, Mattias Zachrissons pardonlösa skytte från kanten och Jerry Tollbrings smått magiska straffskytte. Det var mycket som gladde i OS-premiären.
Det blev förlust, men det känns ändå som att vi, även om vi är långt ifrån några medaljfavoriter, har ett svenskt landslag som kommer kunna mäta sig och klara sig bra i den här turneringen.
Så okej, det är ganska kul med OS trots allt.
Efter fyra säsonger som tränare till LIF Lindesbergs A-lag så meddelar Joakim Bååk, via handbollsföreningens hemsida, att han kliver av som herrlagets huvudtränare. Även om Joakim inte kommer att vara kvar som handbollstränare så kommer han att finnas kvar inom föreningen då han istället kommer att vidareutveckla sin roll inom Lindeskolans idrottscollage.
– Vi har valt en långsiktig väg, kommenterar Joakim genom LIF Lindesbergs hemsida.
Under helgens judofestival i Lindesberg arena, tilldelades Björn Nyberg 7 Dan, vilket är den näst högsta graden inom svensk judo, något han fick som ett erkännande för en livslång gärning inom sporten. Därmed blev han den sextonde personen någonsin att få utmärkelsen inom svensk judohistoria.
Nu när våren har anlänt och dessutom fastställt sig i regionen så börjar allt fler att damma av sina sommarkläder. I väntan på sommarens största utomhusaktiviteter så bjuder LIF Lindesberg in hela Lindesberg till en trevlig stämning med en stor gemenskap genom det nya motionsloppet Linderuset, dit alla är välkomna oavsett dagsform till den första maj.
– Du kan springa, jogga eller gå, loppet är helt efter eget initiativ, säger Ricky Nordahl.
Arbetet med Lindesbergs första discgolfbana, Trolltorpets Discgolfbana, är i full gång och under lördagens avslutades det tyngsta jobbet med banans nio korgar. Den nionde maj vid 10-slaget på förmiddagen är det planerat att hela banan kommer att stå klar och kommer under samma lördag att invigas med allt från foodtrucks och olika tävlingar samtidigt som det förväntas bli en riktig häftig stämning.
– Det kommer att bli jätteroligt, säger Mona Ek.
Slutkvalet är i gång där LIF Lindesberg har laddat rejält inför måndagens möte mot det rutinerade IFK Ystad HK. Trots två röda kort på Ystads spelare så hade gästerna ett för stort försprång inför matchens andra halvlek med en rejäl sexmålsledning samt en formstark målvakt som försvar. Trots en bra återhämtning i den andra halvan av matchen så blev det bortaseger i arenan, vilket innebär att lördagens bortamatch i Skåne blir en riktig ”vinna eller försvinna-situation” för LIF Lindesberg.
Det blev seger! WSK Lindeberg fortsätter att klättra i klasstrappan efter att man avgjorde det sista kvalspelet till Division 1 mot Per-Ols. Slutspelets storfavorit gästade Lindesberg i ett underläge där WSK Lindesberg fortsatte att rida på den otroliga formvågen och tar sig även obesegrade genom två tunga kvalspel. Nu väntar spel i Division 1 till den kommande säsongen.
– Jag är helt euforisk just nu och vet inte vad mer jag kan säga, säger Magnus Lissmats.
Vilken thriller! Med tre minuter kvar av den ordinarie matchtiden såg mycket mörkt ut för Lindlöven som jagar en finalplats i den norra seriens slutspel mot HockeyAllsvenskan. Boden hade ett rejält övertag med 2-0 i den tredje periodens slutminuter men Lindlöven hade inte gett upp. I matchens 58:e minut kom både en reducering och en kvittering från hemmatruppen som vänder hela matchen i en matchavgörande förlängning.
– Det är riktigt skönt nu faktiskt, vi gav inte upp utan körde hela vägen, säger Jesper Broeng.
För sjätte gången någonsin, varav den tredje säsongen i rad, så laddar Lindlöven för slutspel mot HockeyAllsvenskan. Med Forshaga IF som motstånd så väntas mildare resepengar men samtidigt hårda matcher där båda lagen vill till semifinal. Bäst av fem spelade matcher gäller, där Lindlöven kliver in på isen med några ess i rockärmarna. Ett av de starkare korten är att flera av hemmalagets långtidsskadade spelare, mer eller mindre, är redo för fight.
– Vi kommer i princip med full trupp på fredag vilket är en stor fördel, säger ”Lelle” Hermansson.
Visa hela artikeln
Lekfullt och känslosamt när årets främsta idrottsprestationer utsågs 
