Seditha och Zeulia är diakoner. Det är Inger också. Men det är något som skiljer ut dem från henne och det sitter på huvudet. De är klädda för yrket på ett sätt som inte förekommer i Sverige längre. Men egentligen är det så mycket annat som skiljer dem åt. Det handlar om vilka förutsättningar de har för sitt arbete – Inger Hallquist i Sverige och Seditha Pavlo och SR Zeulia I Beganisa från Tanzania.
Seditha och Zeulia arbetar med socialt arbete, det som kallas diakoni, inom den lutherska kyrkan i Karagwe i Tanzania. De är inbjudna till Sverige av Västerås stift för att under några veckor studera diakoniverksamheten här. Inger Hallquist är sjukhusdiakon på Lindesbergs Lasarett och en av dem de får träffa under sitt besök här innan de reser hem via Danmark, där de också träffar kyrkliga kollegor.
– Vi arbetar med samma saker, men vi får göra det på olika sätt, berättar Zeulia. Vi utbildas till diakoner under fem år. Här anställer ni utbildade, t e x sjuksköterskor som blir diakoner, vi besöker människor i deras hem, medan här kan de komma till diakonen, era diakoner har tillgång till bilar, vi har inte vare sig motorcyklar eller ens cyklar.
De hoppas att det blir svarsbesök till Karagwe från diakoner i Svenska Kyrkan. Även om det är en hel del som skiljer mellan förutsättningarna för arbetet i de två länderna, så har de det gemensamt att hjälpa människor.
Visa hela artikeln
Tävlingshelg i Nederländerna gav fin medaljskörd för A-judotruppen 
