Under alla mina år som naturfotograf har jag fått uppleva många fina stunder ute i naturen. Till vardags jobbar jag inom psykiatrisk vård och omsorg och det kan vara väldigt tungt och påfrestande. Naturen har blivit en plats där jag finner lugn och ro. Där jag kan jag njuta till fullo. Naturen är lite av mitt andra hem och min alldeles egna medicin.
Jag har fått uppleva många fina stunder ute i naturen under årens lopp. Det är svårt att välja vilken av alla dessa stunder som är den bästa, men jag har alltid haft vissa scenarion i huvudet som jag drömt om att fånga på bild. Det kan vara möten med olika djur eller fåglar, men sedan finns det specifika scenarion – och jag tänkte berätta lite om ett sådant scenario som jag har drömt om att fånga på bild, men tyvärr inte lyckats med. Tills för några veckor sedan.
Jag åkte till ett område där jag under några år har skapat en liten egen rutt som jag ofta åker runt om jag vill försöka fota fåglar. Men denna dag så verkade alla fåglar vara någon annanstans. När det blir som jag inte hade tänkt mig så brukar jag ändra till en annan rutt. Vilket jag gjorde denna dag. En timme bort ligger ett fågeltorn som jag har fotat från en hel del under de senaste åren och jag valde att åka dit då jag inte hade besökt denna plats på länge. Från fågeltornet blir det oftast att jag använder min telezoom då avståndet till alla fåglar brukar vara ganska långt. Jag har tidigare lyckats att fota lite olika rovfåglar i detta område, så jag räknade nästan med att få se dessa fågelarter igen – men man kan aldrig vara säker. Jag var vid detta fågeltorn i ca 4–5 timmar. Att få uppleva rovfåglar är alltid en upplevelse tycker jag, men det fanns ett annat djur som skulle fånga min uppmärksamhet just denna dag.
Det hade varit lugnt med rovfåglar en stund och jag funderade på att åka hem då jag plötsligt såg någonting orangefärgat väldigt långt bort ute bland vegetationen. Jag hade ingen kikare med mig så jag använde min telezoom för att se vad det var för någonting. Det var en räv. En väldigt fin räv men lite vinterpäls kvar. Jag tänkte inte så mycket mer på detta då den var så långt bort. Sen såg jag att denna räv började röra sig mot mig. Jag tittade i min telezoom ännu en gång och såg då att denna vackra räv hade mat i munnen. Jag stoppar där. Detta är ett scenario som jag sedan min resa till Finland har drömt om att få se. I Finland fick jag följa med min farbror, som är bonde, i hans traktor. Han ville visa mig en räv som alltid följde efter honom bakom traktorn och samlade upp alla gnagare som inte hann undan.
Tyvärr fick jag aldrig se någon räv med mat i munnen där men jag har sedan dess drömt om att fånga detta scenario på bild. En räv med mat i munnen. Tillbaka till fågeltornet där räven kom närmre och närmre och jag såg hur bestämd denna räv var när det kom till vilken väg som den skulle välja. Det är en som en liten djurstig några meter framför fågeltornet och denna stig valde räven att följa. Jag stod där i tornet helt stilla med min kamera och stora telezoom. Räven såg mig inte först, men när den var som närmast hörde den min kamera och då tittade den upp på mig – och gav sig sedan av i raketfart med maten kvar i munnen. Troligtvis till några valpar någonstans då rävar vanligtvis äter sina byten direkt vid fångst.
Denna upplevelse kommer jag aldrig att glömma. Jag kände verkligen i hela kroppen att allting bara stämde och när den känslan uppstår så inser jag varför jag älskar detta så mycket. Det krävs väldigt mycket tålamod och tid av mig som fotograf och det kan vara väldigt påfrestande av många olika anledningar. Men sen kommer dessa stunder som kanske bara varar i några sekunder, men som får mig att inse att jag inte ångrar en sekund att jag har tagit mig i väg med bilen, åkt långa resor och väntat och väntat. Till slut, 10 år senare, så fick jag många bilder på ett av mina många drömscenarion. Trägen vinner.