2012 kom Agneta Karlsson första bok ”Clara, änglamakerskans dotter” och idag hade hon med sig uppföljaren ”Kvinnorna på gömslet”, en bok i två delar, till Lindesbergs Stadsbibliotek för att signera sin nyutgåva.
Agneta Karlsson, född i Arboga, bosatt i Guldsmedshyttan, började sitt författarskap efter en allt annat än rak väg. Allt började egentligen med en bilolycka när Agneta inte var mer än 17 år gammal. Ovetandes om sin nackskada jobbade hon inom industrin. I samband med uppsägningar på LIAB fick hon gå och strax därpå sa också nacken ifrån och läkare meddelade att hon aldrig igen skulle kunna arbeta som truckförare, överhuvudtaget inte inom industri, inte något monotont arbete eller med något tungt.
– Alla dörrar stängdes, den enda dörren jag hade kvar var det Lisbet Fasth hade sagt, berättar Agneta.
Lisbet Fasth var lärare på Komvux där Agneta tidigare hade gått.
– Hon sa att jag var en författarbegåvning. Men jag protesterade och sa att jag var ordblind, det hade jag fått höra hela livet. När hon sa det var jag i trettioårsåldern, och redan den dagen fick jag första scenen i Clara, änglamakerskans dotter, klar för mig.
När Agneta väl började skriva blev hon genast fast. Hon insåg att hon genuint älskade att författa, hur karaktärerna gjordes levande.
– Innan jag började skriva lämnade inte Clara mig ifred. Jag hade många scener klara för mig och sedan tänkte jag att hur svårt kan det vara, titta bara i biblioteket hur mycket böcker det finns, säger Agneta leende.
Agneta berättar om den första boken, om hallicken Carl-Otto, läkarkvinnan som är ett måste för boken, Clara som rövas bort.
– När man börjar läsa går det inte att släppa. Jag har inte några dödpunkter, det händer något hela tiden. Jag brukar säga att det är min tröstbok, när man läst ut den ska man må bra.
Uppföljaren, ”Kvinnorna på gömslet”, är så omfattande att den delas upp på två delar. Att del ett och två skulle släppas samtidigt var självklart för Agneta, hon ville nämligen inte utsätta läsarna för ovetskapen och den enerverande väntan på den andra delen. Den är 14 år framåt i tiden i förhållande till föregångaren och karaktärer som inte var fullt så framträdande i den första boken, får större roll nu. Det är till fördel om man läst böckerna i ordning, man behöver bland annat veta varför Clara reagerar som hon gör i olika situationer. Agneta konstaterar även att böckerna gått hem hos kvinnor, likväl som män.
– Jag har haft skitkul när jag skrivit. Och man ska skratta, det ska kännas äkta, det ska göra ont, och man ska skratta förlösande.
Det här blir inte det sista Agneta gör i författarväg. Den tredje boken är redan igång och i huvudet har hon flera därtill.
– Karaktärerna talar om för mig vad jag ska skriva. Blir det fel så stoppar de mig och så får jag backa till det känns bra.
Skrivandet fungerar dessutom som ett riktigt må-bra-piller. Agneta säger:
– Hade jag inte haft det här så hade jag mått riktigt, riktigt dåligt. Jag får leva i en egen värld, det är spännande och skratt och tårar.
Visa hela artikeln
Insatsen vid Brotorpsskolan avslutad – detta har hänt 
