Under denna vecka har jag spenderat över 13 timmar på en och samma plats. Varför då? Det ska jag berätta i den här veckans fotokrönika.
Allting startade med att jag ville fotografera en specifik fågelart, som man kan komma ganska nära vid just denna plats. Jag lyckades visserligen med att fotografera denna fågel, både när den var stillasittande och när den dyker efter sitt byte. Men det är inte fågeln som hamnar i fokus i veckans krönika. Jag har haft två underbara fotodagar med mycket sol och med många bilder på minneskortet med mig hem. MEN! Det fanns ett djur på den här platsen som stal min uppmärksamhet många gånger om.

När man som jag står på samma ställe i så många timmar och väntar på ett motiv så blir man bara glad över minsta lilla fågel eller djur som visar sig och detta djur visade sig mer än en gång – och det var oftast väldigt nära också. När jag anlände till platsen första dagen så tog det inte många minuter innan jag fick se någonting sticka upp ur vattnet. En rygg på ett djur. Några minuter senare så hoppade djuret upp på ett trästaket lite längre bort och började springa mot bryggan framför mig. Jag trodde först på utter men såg ganska snabbt att det var en mink. Jag hade aldrig sett en mink ute i det vilda så jag blev helt till mig.

Den kom ganska nära men dök ned i vattnet strax innan bryggan men jag hade förhoppningar på att den skulle dyka upp bredvid mig på andra sidan om bryggan där det var öppet vatten. Plötsligt såg jag ett huvud sticka upp bakom vasstråna framför mig under bryggan. Bara några meter framför och efter detta så kändes det som att minken var trygg med min närvaro.

Jag tyckte dock att den verkade vara väldigt bestämd och jag hade missat en väldigt viktig detalj. Den hade tidigare fångat en fisk och lagt den på isen framför mig under tiden den jagade vidare. Minken skuttade ut till sin mat och jag tänkte att det är speciellt att få bilder på ett djur med ett byte i munnen, men jag blev lite besviken över att den verkade vilja springa bort från mig med sitt byte.

Senare förstod jag att denna mink lagrar mat längre bort. PLÖTSLIGT vänder den sig mot mig och bryggan med fisken i munnen och jag lovar er att min kamera fick jobba som tusan och ta bilder av denna scen. Minken fortsatte med sin fisk i munnen och simmade under bryggan framför mig och började äta en välförtjänt lunch.

Under dessa två dagar så har jag sett minken många gånger. Ibland på långt avstånd och ibland så nära att jag kunde fota och filma med min mobilkamera. Med andra ord bara några meter framför mig. Jag vill också berätta att jag är fullt medveten om den påverkan som minken har i den biologiska mångfalden, men hur som helst så är jag väldigt glad över de upplevelser som denna mink gav mig under dessa två dagar och jag kan absolut inte klaga då det var mitt allra första möte med en mink ute i det vilda.

