Hattparad och kakbuffé

Mångtalet hattar ligger utplacerade på borden så att man ska få en riktigt bra översikt. Det med breda brätten, några är

riktigt färgstarka, medan andra är mer matta i sin ton. Det finns klassiska hattar, sådana som man kan se kungligheter klädda i, men också hattar som ger en känsla av skogsvandring en solig hösteftermiddag, med en liten fjäder stucken i bandet som pricken över i:et. Ulla-Britt Strandberg har bidragit med hel drös av hattar till hattparaden, och hon har med sig 15 stycken i olika former och modeller.

– Jag älskar hattar och jag har det på mig nästan varje dag, säger Ulla-Britt och plockar upp en hatt med brett, rosa band.

– Den här hatten är 100 år gammal och jag köpte den i somras. Sedan har jag också engelska och italienska hattar. Jag har alltid tyckt om hattar!

– Ja, Ulla-Britt tycker verkligen om hattar, intygar väninnan Marianne Ohlsson.

Det är den Internationella gruppen som har ordnat den här tillställningen, och idén uppkom redan under tidig vår men det var inte förrän nu som man till slut kom till skott.
– Vi är ungefär 10 stycken i den Internationella gruppen, de i Guldsmedshyttan är med oss också, berättar Ing-Marie Larsson.

– Vi har ju även annat på gång, som den kommande insamlingen som heter ”Låt fler fylla fem”. Det är många barn i andra länder som aldrig hinner fylla fem. Och så brukar vi hjälpa till vid insamlingarna till Världens Barn, säger Ing-Marie.

På mittenbordet står inte bara sju sorters kartor uppdukade, utan det är närmare ett tiotal olika sorter. Gästerna förser sig och Ing-Marie berättar:
– Det är vi i gruppen som har bakat, vi var några som hjälpts åt. Och det är bakat med riktigt smör så det ska smaka riktigt gott. Vi skulle ha haft musik också, men nu blev det inte så. Men jag tänkte jag ska sätta på lite musik sedan, lite jazz så blir det rätt stämning.

Ing-Marie själv är klädd i en hatt som hon på egen hand har lyckats konstruera och skapa under en kurs. Den är vackert vit och har burits på dotterns bröllop.
– Förr använde jag naturligtvis hatt, förr i tiden hade jag alltid hatt när jag skulle gå till kyrkan på söndagarna, då hade man ju det på sig. Nu har jag oftast dalahätta på mig, säger Ing-Marie och tillägger att det beror på att hon ju faktiskt har sina rötter uppåt Dalarna, även om det inte går att avslöja på dialekten.

De kakätande besökarna har sina hattar på sig när de njuter av kaffet och kakorna, och det ser så väldigt tjusigt ut.
– Det här med hattar väcker så många minnen, vi har ju lagt oss av med hattarna, men idag får vi ha hatt och det är jätteroligt, säger Ing-Marie när hon hälsar sällskapet välkomna.