Hur många år som det arrangerats julmarknad i Vasselhyttans bygdegård minns inte Anita Andersson, men däremot vet hon att de har hållit på länge nu och trots att den ligger så tidigt som i början av november, är den alltid välbesökt.
Nu börjar julmarknaderna att plocka på under de kommande helgerna, och julmarknaden i Vasselhyttan är en av de som
är absolut först ut. Vi är fortfarande bara i början av november, det är plusgrader utomhus och löven jobbar fortfarande på att släppa greppet om de ännu inte kala grenarna. Därför är det kanske inte helt obefogat att undra hur det kommer sig att man valt att ha en julmarknad så tidigt, när få har hunnit känt av någon julkänsla.
– Det är de som frågar var vi har så tidigt, men vi har haft det här datumet, dagens före Farsdag, i många år nu. Det är ju inte så många andra som har då. Det kommer alltid folk och hittills har vi inte hört några klagomål, säger Anita Andersson som är en av de som är med och fixar och donar inför julmarknaderna.
Anita fortsätter:
– Vi har hållit på så länge nu att det har hunnit bli så inkört, och det är ju roligt att det kommer folk förstås!
21 stycken utställare har fått sig varsitt bord och där packat upp sina olika hantverk, vilka varierar mellan hembakat i massor, vantar och mössor, prydnader, fisk och honung.
– Det är precis lika många som i fjol. Många är samma, men vi har några som är med för första gången. De är från Nora, Lindesberg, Vasselhyttan förstås, Löa och Högfors, och så Guldsmedshyttan, berättar Anita och tillägger att platserna tar slut fort.
– Det blev fullbokat direkt, vi får inte in fler nu, annars hade vi kunnat haft det.
Någon som hunnit hämta sig från gårdagskvällens Idolsändning är Martin Almgrens farmor, Doris Almgren, eller som hon själv säger:
– Det är jag som är Idol-Doris!
Doris har ställt ut sina hantverk på marknaden flera, flera gånger och hon intygar att trots den tidiga placeringen av marknaden så brukar man absolut få sålt. På sitt bord har hon bland annat fina vantar i olika grå nyanser och stabila mössor. De här är skapade med en metod som kallas för nålbindning.
– Det är en urgammal teknik, det blir varmare och starkare än stickat. Men det måste vara 100% ull, förklarar Doris, eftersom när nystanet tar slut, måste man blöta ändarna och tvinna ihop dem mellan händerna. Har man inte ull så fastnar de inte i varandra. När det väl torkat är det omöjligt att dra isär, Doris har själv provat.
– Det är lite knepigt att lära sig, men när man väl lär sig går det lätt, men så är det väl med allt, ler Doris.
Det var i början av 70-talet som Doris lärde sig nålbindning, en teknik som hon växte upp med men då tyckte verkade vara hemskt tråkig. Men på jobbet, 1969, erbjöds arbetskamraterna en kurs i nålbindning och efter att ha blivit övertalad hakade Doris på. Och efter det var hon fast. Men även traditionell stickning är något som Doris sysslar med, och hon säger:
– Jag tycker väldigt mycket om handarbete!
Visa hela artikeln
Martin Stenmarck: ”Lindesberg är vackert” 
