C-seriens lag har svårt att hävda sig

Hockeyettan C. Det är knappast något upplag av superlativer som langas fram när serien kommer på tal bland hockeyinitierade människor runt om i landet. Snarare tvärtom. C-serien är lite av ett sorgebarn i mångas ögon. En serie där klassen är ungefär lika låg som publikintresset.

Det är kanske en aning orättvist att tala om serien och lagen som huserar i den som sorgebarn, men en viss sanning ligger det i påståendet. Medan det storsatsas inför fulla läktare i de södra serierna och händer spännande saker i Norrland fortsätter C-serien att år för år föra en ganska tynande tillvaro.

Det där går att belägga rent statistiskt om man är intresserad av det.

Senast ett lag från C-serien lyckades krångla sig hela vägen till kvalserien mot allsvenskan var säsongen 09/10. Det var Enköping som då kom sist.

Senast ett lag från C-serien lyckades avancera så långt som till playoff tre var säsongen 10/11. Det var Enköping som då åkte ut med 2-0 i matcher.

De två senaste säsongerna har C-serielagen fått ganska ordentligt med smisk på fingrarna i Allettan (där de fyra bästa från C och fyra bästa från D ju drabbar samman). Ett C-serielag per år (Hudiksvall 11/12 och Enköping 12/13) har lyckats klämma sig in topp fyra medan resterande lag från C-serien båda säsongerna parkerat på tabellens tre sista platser. Och då är Hockeyettan D knappast heller rankad som någon av rikets starkare serier.

Visst kan man ljuga med statistik och ovanstående kan förstås delvis förklaras med att C-serien i många år saknat riktiga storklubbar. Medan lag som Karlskrona, Björklöven, Vita Hästen och Huddinge satsat hårt och sett till att sätta sina respektive serier på kvalseriekartan med muskulösa toppattacker har C-serien saknat konsekventa storutmanare. 

Men ändå, att Allettan-resultaten ser ut som de gör talar sitt tydliga språk, precis som att Åker/Strängnäs flyttade från D- till C-serien inför den här säsongen och plötsligt kunde göra lite vad de ville med sitt nya motstånd. 

Att C-serien hamnar lite på efterkälken jämfört med många andra av landets serier har många förklaringar. Man kan inte blunda för att resurserna i många fall är obefintliga, att det rör sig om små klubbar utan jättestora ambitioner och att det med tanke på ryktet som omgärdar serien kan vara svårt att locka de riktigt skickliga spelarna.

Men jag skulle vilja peka på något betydligt mer allvarligt. I många fall vet man, eller kanske snarare bryr man sig inte om, vad som krävs för att tillhöra toppen utanför den egna serien.

Inför seriestart gjorde vi en artikelserie på Hockeyettan.com där vi ringde runt till klubbrepresentanter i alla Hockeyettan-klubbar och pejlade läget. En av frågorna som ställdes till samtliga medverkande var vilket eller vilka lag de trodde har chansen att avancera hela vägen till allsvenskan i vår.

Från norr till söder möttes vi av initierade utläggningar och imponerande kunskap om lagen och spelarna i de andra serierna. Men C-serien utgjorde ett undantag. Låt oss säga att intresset var ljumt.

Vissa hade förstås järnkoll, men i jämförelse med övriga serier var det förhållandevis många som kom med ”öhh jag har ingen koll alls”-svar för att inte tala om hårresande ”jag har hört att de satsar”-gissningar på lag som inte ens spelar i Hockeyettan. 

Det är förstås något man kan fnissa åt, men tyvärr tror jag det säger ganska mycket om läget.

Så länge man nöjer sig med att leva i sin egen lilla bubbla kommer man aldrig att hänga med i utvecklingen. Så är det. Jag tror att många klubbar måste ut och ta lärdom snarare än bara vara nöjda med att sköta sitt. Det är först då som man kan börja åstadkomma storverk även med små resurser.

Att parkera i botten av Hockeyettan C innebär tyvärr att man även tillhör bottenskiktet av hela division ett. Om jag tillåts tala i riktigt generella termer. Tyvärr är det så verkligheten ser ut.