Magnus Ljunggren, barn- och ungdomsförfattaren som idag har en spridning på sina böcker runtom i hela landet, besökte idag Lindesbergs stadsbibliotek. Där berättade han om sin första bok, hur man blir publicerad och populär författare trots dyslexi, och självfallet passade han också på att ta ”selfies” med ungdomarna.
Magnus Ljunggren kommer från Sundsvall, en stad som han själv i yngre dagar upplevde som en tråkig håla. Han är numer bosatt i Stockholm tillsammans med sin fru och deras tre barn, men har även ett sommarställe strax utanför Lindesberg så trakterna häromkring är för honom välkända. Ikväll utgjorde han stadsbibliotekets författarbesök, och även om uppslutningen inte var vad den kunde ha varit, så blev det ett trivsamt gäng som gärna lyssnade på det Magnus hade att berätta.
– Jag har skrivit rätt mycket böcker, och GIG1 var den första boken som jag skrev. Det är tio år sedan nu, då var jag 45.
– Innan det skrev jag TV-manus, och det var ju förstås kul, jag fick ju betalt för att skriva för första gången och de betalade bra. Det var en boom där på 90-talet, men så kom Big Brother, och då insåg man att det inte behövdes så mycket manus som kostade pengar. Men jag skrev rätt många manus, men inte ett enda blev det något med. Och det var inte jätteroligt i längden. GIG1 var tänkt att den skulle bli en TV-serie från början, men så fick det bli en bok, berättar Magnus.
Magnus visar ungdomarna sin bok ”Skärvor av J”.
– Den utspelar sig faktiskt i Lindesberg, men är lite fiktiv, men man kan tänka att det faktiskt är här, säger Magnus och när en av tjejerna ska gå skickar han med henne den hem, signerad och redo att läsas.
– Man kan skriva allt, bara man vet vad man ska skriva, om ni förstår vad jag menar, säger Magnus eftertänksamt och bollar idéer med sällskapet om på vilka olika sätt man skulle kunna läsa en bok, och de får även berätta vad de tycker om att läsa.
Magnus själv är dyslektiker, något som inte helt självklart går hand i hand med författande.
– Jag kan fortfarande inte stava, och jag har fått kämpa hårt för att lära mig läsa, det gick sakta. Bokstäverna är egentligen bara en ytlig del, det är det som finns bakom texten som är det viktiga. Bokstäverna går alltid att fixa till med hjälp av ett rättstavningsprogram eller en fröken.
– Men mina kompisar läste böcker och de var jättesnabba, och ville jag vara med och snacka på rasterna så var jag ju
tvungen att läsa någon ”Dante” eller ”Tvillingdeckarna”, säger Magnus och skrattar milt.
Det bästa med att skriva tycker Magnus är att man kan berätta saker, man liksom skriver ett meddelande som författaren sedan lämnar vidare till någon, om denne vill läsa alstret.
– Som liten var jag duktig på att fantisera ihop saker, och jag och mina kompisar höll på mycket med teater och vi hittade på radioprogram.
Magnus böcker riktar sig till små barn och tonåringar, glappet däremellan kan han inte riktigt förklara. Men något som står helt klart är att hans böcker har blivit visade stor uppskattning.
– Jag hamnade på en 40:e plats på utlåningslistan 2014.
Visa hela artikeln
Fallen Rocks invigt: ”Det är ett konstverk men även vår historia” 
