I snart två veckor nu har den så kallade Volleyproffsbloggen varit uppe. Det är sex stycken av Sveriges herrlandslagsspelare som med jämna mellanrum lägger upp inlägg där de pratar om livet som proffs. De är alla i olika länder men vinklarna på deras inlägg har hittills varit ganska lika. Tidigare har tidningen Volleyboll, som svenska volleybollförbundet gett ut, haft lite koll på de svenskar som spelat i utlandet. I och med att tidningen lags ner så tycker jag att det är ett bra initiativ av dessa spelare att skapa en egen kanal så man kan följa deras äventyr.
Än så länge har de flesta inläggen handlat om vem det är som skriver, var den skriver ifrån och hur det känns att komma till ett nytt land. Mycket beröm måste här ges till Wille Nilsson som ska spendera säsongen på den portugisiska ön Terceria i laget Fonte do Bastardos. Hans inlägg har hållit hög nivå, med bra inlevelse och humor. Det är lite den känslan vi är ute efter när vi läser denna typ av bloggar. Att professionella idrottare tränar, reser, tävlar och tränar ännu mer det förstår vi nog alla men det vi inte känner till är hur livet runt omkring träningen ser ut. Vad innebär det faktiskt att vara svenskt volleybollproffs?
Då man ställer sig den frågan så är det viktigt att poängtera volleybolldelen. För intressant nog så är Marcus Nilsson en av dem som skriver i denna blogg. Detta är alltså en person som, rent idrottsligt, skulle kunna mäta sig med Zlatan, Falcao, LeBron James eller Novak Djokovic. Men rent ekonomiskt så har han tyvärr inte samma tur. Att Zlatan, Kim Källström, Sebastian Larsson och Erkan Zengin skulle ha en blogg tillsammans som de kallar för Fotbollproffsbloggen känns näst intill löjligt. Men rent sportsligt så är det inget tvivel om att Marcus Nilsson och de andra är med på den nivån. Speciellt Markus meriter talar där klarspråk. Därför skulle jag vilja läser mer om livet runt omkring deras träning. Vad innebär det att vara proffs i ett land som Turkiet, där enorma pengarbelopp pumpas in i volleybollen varje år? Lite då och då får vi något enstaka inslag i SVT-sporten som handlar om Marcus äventyr. I det senaste jag såg fick man se ett gäng ryssar iklädda gladiatorhjälmar med stora flaggor som det står Maximus på som idoliserade svensken. Den delen av proffslivet skulle jag vilja höra mer om.
Något som är lite synd är dock att det inte finns något liknande för alla de svenska spelare som tagit sig an collegeutmaningen i USA. Som jag skrivit i tidigare krönikor så är idrottskulturen i USA något alldeles unikt, speciellt på collegenivå. Inte endast för att det är kul att läsa om svenska framgångar i utlandet, de som spelar collegevolleyboll idag är trots allt vår framtid inom sporten, men också för att det är intressant att höra om de enorma kulturella skillnaderna.
Som svensk är det svårt att förstå att volleyboll kan vara en statusidrott. De utländska proffs som kommer till Elitserien får inte mycket uppmärksamhet. Ibland kan de få lite beröm på kafét av någon som såg den senaste matchen men mycket mer än så blir det inte. Vissa proffsspelare hjälper till i ungdomsverksamheten eller i skolor och blir där säkert lite idoliserade av barnen men de blir sällan storstjärnor utanför idrotten. Kommer du till ett universitet i USA eller till en stad i Polen med ett lag i högsta ligan så går det sällan att missa vilka toppspelarna är. De är verkligen stjärnor. Affischer, t-shirts och annan marknadsföring finns överallt. Har vi svenska proffsspelare som upplever detta, som är dessa stjärnor? Det skulle jag vilja höra mer om.
Visa hela artikeln
EM-silver för Amanda Orrbo på hemmaplan 
