Yttrandefriheten hotad när nätjättarna tar ställning

Man brukar säga att yttrandefriheten måste försvaras varje dag. Detta är mer sant än på länge efter att den demokratiska debatten flyttat ut på internet, i huvudsak koncentrerat till ett litet antal plattformar med monopolliknande ställning, som Facebook, Youtube och Twitter. Dessa har visat sig vara allt annat än neutrala aktörer som tillhandahåller plattformar för kommunikation, utan har allt mer kommit att ta ställning för åsiktsriktningar och politiker därtill. Med sina algoritmer kan företagen i det tysta strypa spridningen av utvalda budskap, även sådana som ryms inom yttrandefrihetens gränser.

Exemplen blir dessutom allt fler på hur plattformarna stänger av obekväma opinionsbildare efter godtyckliga regler långt ifrån svensk grundlag. Senast i raden släcktes Youtube-kanalen Swebbtv som, oaktat vad man anser om innehållet, tillhandahåller journalistiskt material genom en ansvarig utgivare. Utifrån ett demokratiskt perspektiv utgör utvecklingen ett sluttande plan.

Meningsyttringar som faller inom makthavarnas gillande (eller ointresse) har aldrig behövts skyddas från censur eller repressalier. Yttrandefrihetens essens handlar istället om att skydda yttranden och åsikter som är obekväma, kontroversiella eller som till och med väcker anstöt. Detta är grunden för hela västvärldens landvinningar om demokrati och mänskliga rättigheter

Därför präglar skyddet av yttrandefriheten också tre av våra fyra grundlagar i Sverige. Problemet är att de har författats för en tid då opinionen drevs i tryckta skrifter eller etermedium och är dåligt anpassade efter en ny tid där den snarast sker på internet. På de digitala plattformarna står enskilda utan rätt. Företagens godtycke eller politiska intressen tillåts styra vad som tillåts och vad eller vem som raderas.

Yttrandefriheten har gränser även i västerländsk tradition, men vi kan inte lämna ut gränsdragningen på entreprenad till privata företag. På samma sätt som de stora plattformarna åläggs att radera innehåll som i strafflag bestämts vara olagliga, bör krav kunna ställas om att skydda yttringar som är tillåtna i en demokrati. Om yttrandefriheten ska vara värd ens pappret den är skriven på är det nödvändigt att den gäller där den demokratiska debatten i praktiken äger rum. En rimlig utgångspunkt är att borttagande av svenska medborgares användarkonton eller innehåll på de dominerande plattformarna ska kunna prövas av svensk domstol och att svensk lag – inte företag – ska bestämma utfallet.

För några år sedan firade yttrandefriheten 250 år i Sverige. De demokratiska krafter som vill fira fler jubileum behöver nu samla sig mot dem som tystar de obekväma rösterna.

Josef Fransson (SD), riksdagsledamot
Per Söderlund (SD), riksdagsledamot