Clownen Bulgo roar både stora och små

Det är en solig lördagsförmiddag som vuxna och barn beger sig iväg till Lindesbergs stadsbibliotek. Det är nämligen där det händer grejer idag, något som man hör på lång väg att barnen ser fram emot. På bibliotekets övervåning ligger det stora kuddar på golvet, barnen lägger av sig ytterkläder och skor och smyger fram och sätter sig. Det är nog lite pirrigt ändå, och förväntansfullt såklart. Föräldrar sätter sig tillrätta på stolarna, placerade bakom kuddarna. Föräldrar är ju vanligtvis längre än barnen, så de kan sitta lite mer obekvämt och se ändå. Alldeles snart ska clownen Bulgo göra entré och det går inte att ta miste på den förväntan som svävar omkring i lokalen. Bulgo, som också heter Jonny Lundgren, har varit igång som clown i trettio år och uppträtt land och rike runt. 

Det blir snart fullsatt till det yttersta och Bulgo kan äntligen komma fram. Och redan vid första anblick, när han står med en näsduk fylld med något som ska likna snor, fnissar både barn och vuxna. Bulgo har förstås den obligatoriska röda näsan på sig, liksom hängslen och de formlösa byxorna i ett skrälligt mönster. Han får med sig barnen nästan genast, de hjälper och guidar honom, och med sin klockrena svar och lösningar får de Bulgo att skratta. När Bulgo försöker lägga benen i kors, men misslyckas gång på gång, ropar ett barn sanningsenligt och självklart:
– Men dina byxor är ju för tighta!

Det är fantastiskt att se en vuxen människa som bevarat så mycket barnasinne, och vad han med hjärta och arrangemang förgyller, glädjer och roar barnen genuint. Under den här stunden tillåts man villkorslöst att skratta så mycket man orkar åt tok, trams och dumhet. 
– Det var bra, han var duktig, säger Beata Persson, 8 år, leende efter föreställningen. 

Bulgo är en clown med speciella krafter. Han kan också trolla. En tom målarbok blir plötsligt fylld med omålade bilder, som i sin tur, med hjälp från en pojke i publiken, också blir färglagda. Och han kan stå på händer och slå kullerbyttor. Avslutningsvis river han av en Flamenco på sin gitarr och får både barn och föräldrar att dansa. När föreställningen är över har han lämnat tydliga spår; glada ansikten på alla närvarande.
Ett av barnen i publiken vänder sig direkt efter avslutet till sin mamma och säger bestämt att hon ville fortsätta leka clown när de kommer hem.  
– Det roligaste var när han toka sig med stolen, berättar Beata med lite påminnelse från mamma, som konstaterar att det var då Beata skrattade allra mest. 

– Clowner är roliga, tillägger syrran Ester Persson, 11 år.