Förstaklassare smög igång luciafirandet

Idag smygstartade Björkhagaskolans ettor luciafirandet, och efter att ha tränat mycket på alla sånger var familj och släktingar välkomna att inta plats framför luciatågets scen. Ljuset i matsalen släcks ner och det blir alldeles tyst. Keyboarden får ljud och spelar Santa Lucia, samtidigt som barnen skrider in i ett långsamt, ringlande tåg av vita lucialinnen som snuddar i golvet, glitter knutet runt midjan, elektriska ljus i händerna på tärnorna, och guldstjärnor och hattstrutar till stjärngossarna. Och allra längst fram går lucian Lara.

– Det kändes bra, och kul, men det var lite nervöst, berättar Lara, som glömt sitt efternamn, om sin spännande insats med ljuskrona som toppen på verket över det böljande håret.

– Fröken drog en lapp ur burken, och då blev det jag, förklarar Lara som blev väldigt glad över att hon fick vara ettans lucia.

De hjälper varandra att ställa sig i den planerade ordningen, och någon gestikulerar febrilt för att under största möjliga tystnad få klasskamraten att ställa sig mer åt höger. När sången fortsätter sprider sig genast stämningen ytterligare och de är välövade och lite småfnittriga. Det är ju faktiskt lite pirrigt i magen att stå såhär inför familj och syskon och uppträda.
– Jag var ganska nervös, jag ville inte le, så jag håller tungan på ett sätt. Jag vill inte le för att jag ser för konstigt ut, man måste vara allvarlig när man sjunger. Men det var roligt!, berättar Bahiya Läckbyr när luciaframförandet är över för den här gången.

– Det där gick jättebra, ler klassens lärare Sonia Norling nöjt och ber barnen att byta tillbaka till sina vanliga kläder, så väntar sedan lussebullar och pepparkakor ute hos föräldrarna.

Alice Larsson och Vilma Mossbäck berättar att de övat väldigt mycket inför kvällen, och de är rätt säkra på att det måste vara närmare 100 gånger.
– Det var jätteroligt, att man får stå och sjunga och sådär tycker jag. Jag tyckte att det var roligt, men nervöst. Inte jättenervöst, men lite nervöst. Jag var nervös för att jag kanske skulle börja att skratta, säger Vilma.

– Min mamma och min syster var här och tittade på mig, min pappa jobbar ikväll för han kör lastbil.

Och tur är det att de hunnit öva sådär många gånger, för Vilma intygar att det inte är helt lätt att lära sig hela den långa låtlistan.
– Det är faktiskt lite svårt att komma ihåg, men man måste träna och träna. Vi har tränat i flera veckor, och min favoritsång är Julen är här, berättar Vilma.

– Min favorit är Staffan var en stalledräng, berättar Alice.

– Det är kul att vara tärna, men det bästa är ändå att få vara lucia, tillägger Alica.

Och lucian Lara avslutar:
– Jag har tränat jättemycket, och min favorit är också Staffan var en stalledräng.