Det blev en härlig raggarfest med mycket värme på Grönboda under lördagen, inte enbart på grund av det vackra vädret utan även för de varma leenden som de boende bjöd på när de gled fram igenom Storå i samlad cruisingkaravan.
För tredje året i rad arrangerades Grönbodas egen raggarcruising på lördagen. Ett numera årligen återkommande evenemang som blivit mycket uppskattat av de boende på Grönbodahemmet, då de får återuppleva gamla minnen och njuta av en åktur i någon av de fina bilarna.
– Vilken himla tur vi har med vädret! utbrister Jennifer Sparrenhag, enhetschef på Grönbodahemmet, medan hon serverar vatten till en av de boende.
Ute på parkeringen har man samlat Grönbodas äldre för den årliga raggarcruisingen, då man bjuder på korv, spelar tidsenlig musik, och så klart dagens höjdpunkt – de otroligt vackra och välpolerade bilarna, som de flesta vill åka med i.
– Det här är ju så roligt för de gamla! säger Lars Persson, som är en av dagens chaufförer. Tillsammans med bröderna Sven-Erik och Sören Johansson har han kommit till Grönboda för att bjuda de boende på en cruisingrunda.
– När jag fick frågan av Jennifer för tre år sedan hakade jag på direkt, sedan dess har det vuxit. Det är verkligen jätteroligt! berättar Sven-Erik.
97-åriga Inga-Lisa Algotsson inspekterar de skinande bilarna innan det är dags att köra igång cruisingen. Själv hade hon ingen egen raggarbil som ung, men tycker att de är mycket fina.
– Jag hade en Mazda, men det här är ju mycket bättre, skrattar hon och fortsätter:
– Förra året fick jag åka med en vit bil, utan tak. Det gör jag gärna i år igen.
En stund senare fylls bilarna med glada passagerare, och de som har svårt att komma in för egen maskin får hjälp av personalen och chaufförerna. Inga-Lisa bestämmer sig för att åka med en lila cab, och får sällskap av bästa vännen Alice.
Sedan bär det iväg genom Storå, och för en stund är de tillbaka i femtiotalet, med vinden i håret och motormullret under huven.
– Det här var så roligt! Vilken trevlig karl det var som körde, eller kille kanske man ska säga när man är 97, skrattar Inga-Lisa när hon sitter i skuggan efter åkturen.









































