Drömdans, sömngång och mycket skratt

Först fick barnen se en föreställning som heter ”Drömmer jag?” som aliEn Dance Companys Hanna-Maria Albertsson, Elina Elestrand och Susanna Knutas framförde. Efteråt följde en dansant workshop som fick alla deltagare att riktigt vakna till liv.

– De bara sprudlar, ler Elina.

– I ”Drömmer jag?” så är det fokus dels på vad man drömmer om när man blir stor, men också drömmar efter att få ett djur eller resa någonstans. Sedan fick de vara med i en workshop och bland annat testa drömdansen som också är med i föreställningen, så först hade de sett den och sedan fick de prova själva. Det brukar vara väldigt populärt!, säger Elina när barnen droppat av efter workshopen.

– De får så fullt upp att då blir det faktiskt knäpptyst, tillägger Susanna.

Och det är precis såhär man inleder tillsammans med barnen, att prata om deras drömmar och framförallt vad de kan tänkas ha för något framtida drömyrke. Det är läkare, designer, tandläkare, polis, astronaut, konstnär och så många fotbollsproffs att de på egen hand skulle kunna bilda ett proffsfotbollslag. Upp på benen och dansa ”dansstopp” är det som följer. När musiken tystnar ska man stå blixtstilla och allra helst också vara tyst som en mus. Elina och Hanna-Maria försvårar leken lite grann, och när de pausar musiken ska barnen balansera på bara ett ben, eller båda benen i och en hand. Det leder till att ett par stycken ramlar omkull när balansen går förlorad, och det fnittras åt sig själv och åt varandra i salen.

Eleverna får lära sig drömdansen från föreställningen, och de dansar den snabbt, långsamt, med små rörelser, och med jättestora gester.
– Vad är tvärtemot pyttelitet? Jättestort? Precis!, säger Elina.

De delas upp två och två och ska få testa att gå i sömnen.
– Den som leder måste ha koll så ni inte går in i något, nu måste hjälpa till att styra. Sedan kommer vi att byta, instruerar Elina.

Man uppmanar barnen att styra långsamt, men det är för mycket energi i omlopp och de tuffar på som mindre expresståg, och det där med att vara tyst är förskräckligt svårt när man har så roligt tillsammans. Att det var en rackarns skojig workshop kan Molly Kinell och Läman Zenalli, som går i första klass, intyga.
– Det var kul! Det roligaste var att vi fick gå i sömnen och när man blundade, men nästan allting var roligast, säger Molly.

– Allting var kul men mest när vi dansade. Vi brukar dansa hemma hos mig, jag och min lillasyster. Vi brukar visa upp det för våra föräldrar och några andra, berättar Läman.

Även Molly är van att stå i rampljuset.
– Jag tycker det är så roligt med dans. Jag har uppträtt jättemånga gånger, och en gång var det typ 1000 personer där som tittade, det var typ hela Lindesberg och sådär.