Lindlöven är ett mycket gott exempel på det positiva med att jobba med stor kontinuitet. Det finns Hockeyettan-konkurrenter i ungefär samma situation som är den totala motsatsen.
Jag skrev om kontinuitet förra veckan. Det är ett modeord, jag vet. Något som var och varannan förening talar om, men som väldigt få i långa loppet lever upp till. Även om det har blivit bättre med den saken på senare år i takt med att klubbarna fått mindre pengar att röra sig med och därmed inte har råd att storslaget värva från höger och vänster.
Men det där med kontinuitet är inte bara något som är viktigt på spelarsidan, utan även när det kommer till ledare. Lika viktigt som det är med en kärntrupp av spelare som kan föra goda vanor vidare och utgöra ryggraden i ett lag som ska gå långt, lika viktigt är det att ha en tränarstab som på lite längre sikt får jobba med sin spelidé och genomföra sin vision fullt ut.
Där ligger Lindlöven väldigt bra till. Det har väl lyst igenom ganska tydligt i mina rader att jag gillar det Jussi Salo står för och att jag uppskattar att han fått tid på sig att jobba med materialet och föreningen.
För det har ju gett resultat. De två senaste säsongerna har föreningen tagit fina kliv framåt så väl spel- som resultatmässigt och när föreningen redan i december 2015 meddelade att de skrivit kontrakt med finländaren i tre ytterligare säsonger, hela vägen fram till 2018, skapade de en trygghet. En grund för att på sikt bygga något som kan bli riktigt bra. Kontinuitet.
Det är i allra högsta grad rimligt att göra en jämförelse med Hockeyettan-kollegan Hudiksvall. En klubb som håller till i den östra serien, men som på ganska många sätt går att jämföra rakt av med Lindlöven vad kommer till plats i näringskedjan och potential.
Lindlöven har börjat fundera på att en satsning mot Hockeyallsvenskan på sikt kan vara att tänka på. Hudiksvall har talat om det länge och vill vara där så snart som 2018.
Men där Lindlöven lugnt litar på Salo och jobbar metodiskt med kontinuitet tycks Hudiksvall göra allt fel. Ifjol meddelade styrelsen mitt under brinnande Alletta att tränaren Fredrik Johansson inte skulle få förlängt kontrakt under säsongen. Oerhört klumpigt agerat, det störde spelartruppen betänkligt och Johansson uttryckte när jag talade med honom efter säsongen att han var helt okej med att inte få fortsätta, men att sättet det kommunicerades på var under all kritik.
Många av spelarna valde att lämna till den här säsongen och flera av dem uttryckte missnöje över styret i klubben. Men en ny rutinerad tränare i Lars ”Lillis” Lövblom anställdes till den här säsongen och det byggdes ett helt okej lag. Efter att det tagit stopp i playoff 1 för några veckor sedan fick Lövblom sparken i helgen. Hudiksvall är tillbaka på ruta ett igen.
Med tanke på den ledarskapsröra de ständigt ställer till med är det kanske inte så konstigt att Hudiksvall som förening står och stampar. Trots fina ord om en satsning mot Hockeyallsvenskan har klubben aldrig varit förbi playoff 2 och säsong efter säsong misslyckas man med att ta tydliga kliv framåt i sin utveckling. Så kan det lätt bli när man saknar kontinuitet i det man håller på med.
Det är ett ypperligt exempel på hur det kan gå när man inte jobbar på längre sikt. Ett finfint exempel på hur rätt ute Lindlöven är som jobbar tryggt och metodiskt med Jussi Salo på ett långtidskontrakt.
Ur den aspekten skulle det inte förvåna om vi får se Lindlöven i Hockeyallsvenskan för Hudiksvall. Även om de senare gång efter annan gör större satsningar.
Visa hela artikeln
EM-silver för Amanda Orrbo på hemmaplan 
