INSÄNDARE: Lillemor Bodman (M) säger i P4 Örebro (17/3-25); ”Om man måste välja mellan undervisning och tegel, så måste ju undervisning vara det som är bäst för våra barn.” Vid första anblick kan det låta som en rimlig prioritering – att fokusera på undervisning snarare än skolbyggnader. Men Bodmans resonemang haltar rejält när det enda perspektiv man bör fokusera på är barnen, det som betonar individens känslomässiga och sociala utveckling.
Psykodynamiska teorier betonar vikten av trygga miljöer för barns utveckling. Skolan är inte bara en plats för kunskapsinhämtning – den är en del av barnets psykosociala miljö och en avgörande faktor för identitetsskapande, anknytning och känslomässig trygghet. Att flytta elever från en trygg, småskalig skolmiljö till en större och mer anonym enhet kan skapa osäkerhet och stress, vilket i sin tur påverkar inlärning och välmående negativt.
Den engelska barnläkaren Daniel Winnicott talade om ”den tillräckligt goda miljön” där barnet känner sig tryggt nog att utforska och utvecklas. För många elever är Vedevågsskolan just en sådan miljö – en plats där de känner sig sedda och bekräftade av vuxna de har nära relationer med. Att rycka upp dem och placera dem i en ny, större skola riskerar att skapa otrygghet och försämrad självkänsla, särskilt för de elever som redan har en sårbarhet för
psykisk ohälsa.
Barndomen består av olika utvecklingsstadier där känslan av trygghet och kompetens byggs upp gradvis. I en liten skola där relationerna mellan elever och lärare är starka, stärks denna känsla. Om eleverna tvingas in i en ny och större skolmiljö utan att själva ha valt det, kan det skapa känslor av hjälplöshet och identitetsförvirring – vilket i längden kan påverka både skolresultat och psykisk hälsa.
Så när Bodman hävdar att undervisningen är viktigare än ”tegel”, missar hon att själva skolmiljön – det fysiska rummet, de sociala relationerna och känslan av kontinuitet – är en grundläggande del av undervisningen. En skolbyggnad är inte bara en byggnad, utan en trygg bas där elever kan utvecklas både teoretiskt och emotionellt. Att rasera denna trygghet med centraliseringsbeslut i effektiviseringens namn är att bortse från barns verkliga behov.
Om vi verkligen vill prioritera barnens bästa, borde vi värna den skolmiljö som ger dem trygghet, kontinuitet och välmående – inte tvinga in dem i en anonym storskalighet där de riskerar att försvinna i mängden.
-Martin Henriksson
Visa hela artikeln
