Ja, för en vecka sedan hade jag sagt ingen, men nu kan man rättare sagt säga ”ingen i Elitserien i varje fall”. 18 spelade grundseriematcher och två Grand Prix-matcher ger totalt 20 raka vinster. Men förra helgen tog det stopp när årets stormakt Engelholm fick se sig överkörda, i tre raka set, i finalen av nordiska klubbmästerskapen.
Linde har hittills mött Engelholm två gånger, en gång i serien och en gång i GP-final. Men endast ett set har Linde lyckats skrapa ihop mot serieledarna. Full poängpott har Engelholm dock inte lyckats få ihop. Två gånger i slutet av november blev tvingade till fem set, en gång mot Hylte/Halmstad och en gång mot Svedala.
Man måste erkänna att Engelholm just nu är överlägsna och det ser ut som om de går mot en säker mästerskapstitel. Vad denna överlägsenhet kan bero på går självfallet att diskutera. Det är en klubb som har en stark tradition och som har legat i toppen av volleybollsverige i många år, de har en välfungerade ungdomsverksamhet och kan plocka upp många spelare från egna led och de har även värvat en tränare och spelare som håller högsta möjliga nivå i Sverige. Men traditionen, ungdomsverksamheten och värvningarna finns det flera klubbar som har. Klubbar som Katrineholm, Örebro och Sollentuna har även de varit i Elitseriens finrum i många år, Svedala och Sollentuna hittar vi nästan alltid högt upp på svenska junior- och ungdomsmästerskapen och flera klubbar, som exempelvis Linde och Hylte/Halmstad, som lagt mycket pengar på att värva spelare och tränare, men de kan fortfarande inte rå på Engelholm.
Allt handlar om att de två centrala pusselbitarna faller på plats. För att ett lag ska kunna vara i toppen av Elitserien krävs kapital. Klubben behöver ha pengar nog för att kunna fylla kvoten av utländska spelare samt för att köpa till sig en tränare som håller måttet. Tittar vi på toppklubbarna i Elitserien idag så har de alla gjort detta. Alla har en meriterad tränare och alla har fyllt sin kvot av utländska spelare, i och med Katrineholms värvning av Taru Alho. Vissa utländska proffs kan hålla en högre nivå men i slutändan går det ofta ganska jämnt upp, sedan handlar det bara om vilka som har de bästa svenska spelarna. Vi har en brist på svenska volleybollspelare och det är sällan som elitserieklubbarna går och drar i varandras. Klubbarna får tampas om de unga spelare som kommer från lag som ligger utanför Elitserien eller plocka upp spelare från den egna ungdomsverksamheten. Engelholm har i år gjort just detta och därmed leder de serien. De har två Haak-systrar som håller ett mått som endast Katrineholms svenskor borde kunna mäta sig med, men än så länge har inte ens de hängt med.
Hur kommer det sig då att Engelholm kunde se sig så överkörda i finalen av nordiska klubbmästerskapen? Ja, först och främst så måste man minnas att nordiska klubbmästerskapen inte innehåller lag från hela norden. Finland har en mycket starkare volleybollkultur än vi andra nordbor och om de skulle bestämma sig för att vara med så skulle vi endast ha finska lag på pallen. Därför ställer Finland inte upp i turneringen sedan några år tillbaka. Norska Stod Volley är därmed nordens främsta klubblag och detta utan tveksamheter. Laget spelar europeiska klubbturneringen Challenge Cup och har en spelarbas med nästan endast professionella spelare från världens alla hörn. En tydlig skillnad mellan Engelholm och Stod är även medelåldern på lagen. Engelholm har endast en spelare som inte är född på 90-talet, hon är född 1989, medan Stod Volley har en majoritet av spelare som är över 25. Rutin är en otroligt viktig faktor när det kommer till idrott och här har svensk volleyboll fortfarande mycket att jobba på. Tappar man alla spelare då de fyller 25 så kommer man aldrig nå riktiga framgångar.
Visa hela artikeln
Nyhetsåret 2025 – Vad minns du? 
