Längtan är något som är ständigt närvarande. Du längtar alltid efter någonting som hägrar borta vid horisonten. I dagar, veckor och månader går du där och blickar framåt. Väntar, laddar och förbereder dig. Hur lång tid tar det då att rasera all den där väntan? Ja, ibland kan det faktiskt gå på 17 minuter.
Vårens stora match i division 6 är färdigspelad. Kvar sitter vi som på något sätt följde utgången i den med en stor fråga. Vad var det egentligen som hände där på Idrottsparkens gröna gräs den här fuktiga junikvällen? Allting var ju upplagt för derbyfest, kraftmätning och dramatik. Men istället slutade det i 17 minuters ren och skär uppvisning.
Inför årets första derby mellan Fellingsbro GoIF och IFK Lindesberg hade diskussionerna gått varma. Undertecknad spenderade så sent som i helgen en lunch tillsammans med lagens två frispråkiga tränare. Det utvecklade sig till en lika trevlig som intressant stund, där båda visade stor respekt för sin opponent.
Något som dock var genomgående hos båda var övertygelsen om en tuff match. IFK-tränaren Aleksander Lazarevic resonemang om att ”ett derby alltid är ett derby” tycktes sitta perfekt in på den här matchen. För trots IFK:s minst sagt bleka bortafacit, trots Fellingsbros säsongsöppning och trots det sju poäng stora gapet mellan lagen skulle derbyt bli ett krig. Victor Huerta följde upp med att peka ut matchen som en av säsongens tuffaste och ingen sa emot. Ack så fel vi alla fick.
17 minuter. 4 mål. 1 jättehav för Fellingsbro att springa på.
När domaren Vedad Besic blåste igång säsongens första derby stod två lag uppställda på planen. Endast ett hade huvudet på rätt plats. Det som följde var 17 minuter av uppvisning.
En uppvisning i kraftfullhet från Fellingsbro som vällde fram i varje anfall. En uppvisning i kaos personifierat av IFK:s backlinje. En uppvisning i briljant attackspel där FGoIF brutalt utnyttjade varje yta man fick. En uppvisning i mental härdsmälta från IFK-spelarna som tycktes ha glömt hur man rör sig på en fotbollsplan. Men framförallt en uppvisning från ett bra lag som vet hur man straffar ett sämre lags misstag.
Fellingsbro GoIF är ett mycket bra lag. De har en trygghet, en rutin och en kvalitet som få, om ens något, lag i serien kan mäta sig med. När anfallare som Fahad Wuzibat och Mikael Karlsson får chansen att spela på vidöppna ytor mot oorganiserade försvar gör de mål i mängder. Det var exakt vad som skedde under derbyts första 17 minuter.
När sedan IFK vaknade till liv och började få igång, nåja, sitt passningsspel avtog Fellingsbro-attackerna. Ska ärligheten fram var IFK spelmässigt kanske det bättre laget under resterande match. I synnerhet tog laget över efter halvtid, där man verkligen lyckades sätta sin prägel på matchen. Där kunde IFK spela med sin kvickhet, sitt vassa kantspel och sina tunga fasta situationer. Problemet? Matchen var redan över sedan länge.
Med sitt fysiska lag kunde Victor Huerta slå sig till ro efter tjugo minuter. Hans lag ledde då som bekant med fyra mål, vilket är en ledning som laget aldrig släpper med den trygghet man besitter. Även när matchbilden svängde över till IFK och man hade svårt att få grepp om bollen satt positionsspelet rakt igenom hela laget. Försvaret är stabilt och när en spelare som Samuel Eze kan vikariera som mittback och dominera ett derby är det en av förklaringarna till att Fellingsbro släppt in minst mål i årets serie.
Efter onsdagens derbyseger är man fortsatt poängbäst också för den delen. Eller nja, fortsatt delad etta med Glanshammar om vi nu ska vara petiga. Men med det spel och den trygghet som Fellingsbro genomförde derbyt på finns det inte mycket som talar för överflödiga poängtapp denna sommar.
För IFK Lindesberg är framtiden mer oviss. Tre förluster på de fyra senaste matcherna kryddat med derbyts käftsmäll visar på en negativ utveckling. Motståndet har varit tufft men säsongen går i fel riktning. 17 minuter avgör dock inte en hel säsong, men det kan räcka för att avgöra ett helt derby. Det vet vi efter ikväll.
Visa hela artikeln
EM-silver för Amanda Orrbo på hemmaplan 
