I en 110 år gammal skola kan man bara tänka sig vilka historier som finns att berätta om människorna som vistats innanför väggarna. Några av dessa fick LindeNytt ta del av under torsdagen, då tre av skolans före detta elever tog sig en sista titt innan den stängs permanent.
– Det är verkligen en epok som går ur tiden, berättar Bettan Eknor.
Den sista skolavslutningen nalkas för Kristinaskolan, eller Brotorpsskolan Södra som den heter sedan ett par år tillbaka. Under fredagen ringer det ut en sista gång innan skolan stängs för alltid, och så småningom istället förvandlas till bostäder. Några som ville passa på att göra ett sista besök var de före detta eleverna Bettan, Sven-Erik och Fredrik, som på torsdagseftermiddagen bjöds på en rundtur av skolans biträdande rektor Malin Rodhe.
– Det läskigaste som fanns var skelettet som användes i biologiundervisningen. Vi trodde alltid att det var ett riktigt, för folk sa ju det, och det sades att det var en gammal vaktmästare som hade donerat sitt skelett till skolan. Jag minns att vi var tvungna att gå på toa i källaren, och det var lite läskigt eftersom vi visste att skelettet fanns i förrådet där nere, berättar Bettan Eknor som var elev på Kristinaskolan i slutet av 60-talet, men som även arbetade där som lärare under två år.
Sven-Erik Mogren gick hela sin grundskoletid i området kring Kristinaskolan, där man då gick sina första år i en barackbyggnad utanför den stora skolan, för att sedan fortsätta till Strandskolan och därefter avsluta årskurs 5-9 på Kristinaskolan.
– Här hade vi svenska ihop med pojkarna i grannklassen då flickorna hade gymnastik. Vår magister satte oss i läsning och sedan försvann han väldigt ofta, och då vaknade busarna till liv, men det visste ju inte magistern om, säger Sven-Erik och skrattar.
– Golvet är samma som det har varit hela tiden, tänk att det har funnits i alla år! Jag minns att eleverna fick gå och leta fossiler när vi läste om det i undervisningen, säger Bettan och drar ena foten fram och tillbaka över det gamla stengolvet.
I ett av klassrummen står läraren Jenny Gustafsson och skriver ”Trevligt sommarlov” på tavlan, för allra sista gången på den här skolan.
– Du var faktiskt en av mina allra första elever, säger hon när hon får syn på Fredrik och skiner upp.
– När jag gick här såg det helt annorlunda ut, vi hade träbås ute i korridorerna och jag tror att plåtskåpen sattes in då också, säger Fredrik Israelsson Mogren som började förskoleklass på Kristinaskolan år 2004.
En våning upp i skolan hittar vi den gamla kemisalen, som nu fungerar som ett vanligt klassrum, och här finns det av fnissen att döma en hel del historier att berätta.
– Här inne hade vi kemi, där vår lärare hade en pepparkaksburk som man la in vätgas i, och det small ordentligt vill jag lova. Det var det roligaste vi visste, skrattar Sven-Erik.
Precis innan trion lämnar skolan för sista gången pekar Bettan mot en platå vid ena entrédörren.
– Där hade alltid vaktmästare Björk en termos med varm choklad och några hembakta bullar till oss som var skolpoliser. Det fanns ju inga trafikljus på den tiden, så då fick vi skolpoliser dirigera trafiken på morgonen och efter skolan. Ibland fick vi åka på skolpolisresa också, det är sådana saker som fortfarande värmer i hjärtat.
– Det är ett stycke historia, säger Sven-Erik innan han stänger dörren bakom sig.
Visa hela artikeln
Daniels gym blåste nytt liv i övergiven biograf 
