Nu har klockan nästan tickat ner och vi har endast en vecka kvar till säsongspremiären. I och med hur serien är utformad så blir det att få hela fyra Line-Örebromatcher under grundserien. Det är de matcher som lockar mest publik av alla grundseriematcher och i år kan de bli i en klass för sig.
Redan förra året fick vi se ett lyft hos Örebro och jag trodde att detta skulle vara början på Örebros resa tillbaka till deras storhetstid. Kanske var det en början på resan tillbaka men det var i så fall en väldigt blygsam sådan. På papperet såg Örebro riktigt starka ut på alla startpositioner. De hade två av svenskalandslagets tidigare passare, varav en fick agera libero, och utländska proffsspelare på alla spikerpositioner. Men det var något som inte klaffade för örebroskorna. Kanske var det nytillträdda Oskar Jönsson-Vikterlöf som ännu inte hade växt in i rollen som förstetränare tillräckligt för att handskas med ett så pass nykomponerat lag. Med risk för att göra samma misstag i år igen så vill jag dock ännu en gång säga att Örebro kommer bli farliga och jag tror inte längre att Linde kommer gå vinnande ur den derbystrid som de haft ett stabilt grepp om de senaste åren. Örebro har kvar de flesta av sina spelare från förra säsongen de som lämnat är de två amerikanska vänsterspikrarna, dock har man lyckats behålla den isländska högerkantsgiganten Jona Vigfusdottir. Sedan har de även ett antal hemvändningar som de inte kunnat drömma om innan säsongen. Amerikanskan Whitney Turner är tillbaka efter en säsong i Sollentuna, en vänsterspiker som tillhör den absoluta toppen av Elitserien. Aida Rejzovic har återvänt efter många säsonger som proffsspelare och landslagsspelare då hon blev klubblös efter Katrineholms konkurs. Tillbaka i Örebro är även tränare Matilda Wikander som för första gången kommer ha ett riktigt topplag att arbeta med och inte ett lag dominerat av orutinerade spelare och juniorer. Matilda är en tränare med mycket pondus och auktoritet och blir inte lätt överkörd. Förhoppningsvis kan hon få pli på det lag som förra säsongen såg ut att dra åt många olika riktningar. Lyckas hon med det så kommer Örebro bli väldigt svårslagna.
Jag har i tidigare texter tryckt på hur idrotten handlar om åskådarna. Utan åskådare så förlorar elitidrotten all sin storhet och så småningom vill jag mena att det kommer leda till att den förlorar alla sina utövare. Det som motiverar barn till att idrotta är glädjen att röra på sig och att leka samt gemenskapen, de behöver inga att se upp till, men det som motiverar ungdomar att bli elitidrottare är viljan att göra stordåd, att prestera bättre än dem de sett upp till. De ser de samtida elitidrottarna från läktarplatsen eller på TV och tänker att de vill bli ännu bättre än dem. Åskådare är som roligast att vara om tillställningen och stämningen är av toppklass. Inget kan mäta sig med en derbymatch när det kommer till stämning.
Innan förra säsongen skrev jag en krönika om hur svensk volleyboll behöver riktiga derbymöten. Linde-Örebro är det närmaste vi kommer ett Elitseriens El Classico. Men El Classico är vad det är just eftersom man aldrig kan veta vem som kommer vinna. Ett ensidigt derby är ett stämningslöst derby. Det finns inga matcher i Elitseriens grundserie som lockar så mycket publik som Linde-Örebroderbyna. Kan de bli ännu jämnare så kommer de locka ännu fler. I år finns potentialen för spektakuläraste derbymatcherna på länge. Jag hoppas det kommer leva upp till förhoppningarna.
Gymnasiemässan gav högstadiets elever en inblick i framtiden 
Visa hela artikeln
