Varför lyssnar ingen på coachen?

Det blev en liten stund av trans i onsdags. Jag satt och stirrade på presskonferenser och intervjuer och kunde inte slita min blick från Tv:n. Jag blev så fast att jag höll på att missa bussen till min egen träning.

Efter att ha pluggat politik och statsvetenskap både i Sverige och utomlands i över två år nu så har en sak blivit väldigt klar för mig, man ska lyssna på sin tränare. Annars hamnar vi i dessa situationer. Vi har trötta supporters efter en lång och hård kamp under sommaren och ända fram till september och nu väljer man att spela om matchen. Fansen blir besvikna när spelet är så fult och osportsligt. Det är snack genom nätet, kommentarer från bänken och spelare som inte erkänner touch. Under alla de timmar som tillägnades matchen i onsdags så var det endast blockförsvar man fokuserade på. Inte alls enligt tränarens plan.

Folk menar på att Löfven inte tar sitt ansvar som lagkapten. Han är för seg, har ingen explosivitet och han faller när det kommer till försvaret tycker de andra spelarna. Löfven själv menar att han försök bjuda in till teamtalks där han vill komma bort från att allt ska handla om lagets högerspiker och att man istället ska börja jobba tillsammans i mottag. Inte är det lätt att sitta i Stefan Lövfens roll. Han måste spela med Annie Lööf som center och sur blir hon. Hon tycker sig få för lite pass och bakplan måste hon bytas ut mot liberon. Libero Göran Hägglund är inte heller nöjd och även det kan man förstå. Det är inte lätt att vara libero man är minst och har därför inte mycket att säga till om. Klagomål hör vi även från Jan Björklund som även han spelar i mitten. Han slits mellan höger- och vänsterblocken och vet inte alls vad han ska prioritera. Tidigare har högerkanten funkat bra för honom men nu helt plötsligt i september börjar passen hamn ute på vänsterkanten och han finner sig helt lost i blockspelet. Han har stannat kvar på högern och låtit Romson, Fridolin och Löfven blocka singel på vänsterkanten. Men nu är det ju rens i mitten. Någon som satt bekvämt på sin högerkant var dock Jimmie Åkersson. När man är ung så är ju högerspiker är alltid kul. Man får mycket pass, mer och mer för varje match som går, och man kan skita helt i att spela försvar och bara gå på anfall. Men även Åkersson har det tufft. Högerpositionen är viktig och många väljer att köpa in utlandsproffs till platsen. Men inte ska någon få ta Jimmies jobb inte. Enklaste lösning för Jimmie, begränsa antalet utlänningar i varje trupp och svenska folket verkar hålla med, ”Mindre utländska spelare i Elitserien!”. Men även Åkersson kan få för mycket pass och nu är han långtidsskadad. Om han kommer tillbaka till omspelet är oklart men ryktet går att rehaben går bra. Sist men inte minst har vi stackars Jonas Sjöstedt. Han trodde han skulle få spela men blev bänkad av Löfven efter septembermatchen. Löfven ville ha spelare som kan gå både höger och vänster och tyckte att Sjöstedt var alldeles för fast på sin vänsterposition. Sjöstedt såg dock hoppfull ut i onsdags, kanske blir han inte bänkad i mars.

Nej, lyssna på tränaren ska man göra. Blockförsvar är inte hälsosamt att fokusera för mycket på. Då blir det osportslighet och fulspel. Serve och servemottagning är det viktigaste, det har Johan Isacsson sagt i över ett år nu. Kan vi bara lyfta första bollen så är alla utvägar möjliga och kan döda boll genom vilken spelare som helst. Sedan är det vår tur i transition, då kan vi sätta bra press i egen serve så blir det svårt för motståndarlaget och det blir gratisbollar över till oss. Med gratisbollar så det räcker och blir över så kan vi sedan investera i både äldrevården, höja lärarlönerna och ta bort väntetiderna inom vården. Men är det någon inom svensk politik som lyssnar på tränaren? Nej, de är bara ett gäng stjärnor som inte vill ”spela efter varandras pipa”. Kanske är det dags för Johan Isacsson att kliva in i valet den 22 mars. Lindecoach for president?