Ungefär 500 000 personer i Sverige har diabetes, utav dem är ca 7000 barn, och antalet barn som insjuknar i typ 1-diabetes har nästan fördubblats från 80-talet fram till idag. Nästan 900 barn och ungdomar får diagnosen varje år, bara i Sverige. Miriam Stenborg var bara knappt sju år gammal när hon insjuknade.
Det var i början av 2014 som det hela började. Miriam fick en envis influensa som aldrig tycktes vilja ge med sig, hon gick ner i vikt och började klaga över magont.
– Vi reagerade först inte så kraftigt på det, alla kan vi tappa vikt och få ont i magen av en rejäl influensa. När hon sedan började gå upp och kissa mycket på nätterna började vi misstänka urinvägsinfektion, berättar mamma Susann och fortsätter:
– Det var egentligen först när vi hämtade henne hos en kompis, och mamman berättade att Miriam hade ätit sockerkaka och sedan druckit väldigt mycket som vi började lägga ihop ett och ett. Vi ringde då till 1177 och fick rådet att uppsöka läkare direkt, vilket vi gjorde.
Väl inne på akutmottagningen togs ett blodprov som visade att Miriams blodsocker låg på 44, ett normalt värde hos en icke diabetiker ska ligga under 11, eller under 7 om man har fastat.
– Då var det inget snack om saken, hon hade diabetes, säger Susann.
Miriam själv hann knappt reagera innan hon var inlagd på en avdelning med ett dropp i armen.
– Jag förstod inte vad som hände, jag var ju nyss hos en kompis och lekte och nu låg jag på sjukhus. Men jag minns att mamma grät, berättar Miriam.
Efter bara sex dagar vågade Miriam börja använda insulinsprutan själv, och efter två veckors vistelse på USÖ:s avdelning 26 var det dags att åka hem.
– Man kommer hem och har en föreställning om att allt ska vara som vanligt, men man inser ganska snabbt att inget är längre som vanligt, hela livet förändrades. Första halvåret var riktigt tufft och det var inte mycket sömn att tala om, jag ställde klockan vid 23, 01, 03, 05 och 07 för att sticka henne i fingret och kontrollera blodsockret. Då var det fortfarande så att det bara var de med ”struliga värden” som fick en mätare på armen, som numera är väldigt vanligt tack och lov. Allt detta medförde att jag drabbades av stressyndrom och fick gå ner i tid på jobbet. När vi sedan ställde läkaren mot väggen hände det grejer, och kort därefter fick Miriam sin mätare.
Numera har Miriam en insulinpump som hjälper henne att balansera hennes blodsocker. Dessutom har hon en mätare med sig om dagarna som inte bara skickar data till hennes egen mobil, utan även till föräldrarnas.
– Det är mycket smidigare nu, t ex när jag ska till badhuset så behöver jag inte ha med mig lika mycket saker längre, berättar Miriam.
Något som familjen upptäckte i samband med sjukdomen var hur mycket okunskap och fördomar det fortfarande finns kring diabetes.
– Många tror att det är ”bara att ta en spruta” men det är ju faktiskt inte så enkelt, varje dag dör det 5 personer som kan relateras till diabetes, berättar Susann och fortsätter:
– Sedan är det ju många som tror att man får diabetes av att äta för mycket socker, eller för att man är överviktig, att man inte kan göra vissa saker eller äta godis och så vidare. Man kan faktiskt äta både godis och glass bara man tänker lite smart.
I början var det kompisar som inte vågade ta med henne hem för att leka av rädsla för att något skulle hända, och i skolan blev hon ombedd av en pedagog att gå undan och ta sin spruta. Numera är det dock mycket bättre.
-Hela klassen har fått lära sig massor om diabetes, så nu är det inga konstigheter, ler Susann och fortsätter:
– Vi har haft bra uppbackning från skolan och fick resurs för Miriam under flera års tid.
Trots att vardagen numera fungerar betydligt lättare än i början av Mirams sjukdom, så finns det fortfarande många orosmoln på himlen.
– Det är klart man nojar, min mardröm är att Miriams lillebror också ska få samma sak, vi har testat både honom och oss själva när vi har kissat lite mycket nån dag eller varit extra törstiga. Och visst kommer tankarna på vad som händer när jag inte finns på plats om hon sjunker i socker, men vi kan inte bara gå runt och tänka på diabetes hela tiden. Nu brukar vi pimpa Miriams pump med klistermärken och nagellack för att göra det till något roligt, man kan ju åtminstone ha en snygg pump, skrattar Susann.
Miriam var innan sjukdomen en mycket aktiv tjej som gärna lekte med kompisar, red och dansade, något hon fortsatt vara, och kanske ännu mer nu.
– Fysisk aktivitet är viktigt och underlättar diabetesbehandlingen. Miriam tränar dans och ridning flera gånger i veckan, och är även fodervärd åt en häst på ridskolan. Med hjälp av planering av mat och insulinmängder fungerar det bra, konstaterar Susann.
Susann har också börjat engagera sig i diabetesfrågor, hon är bland annat aktiv i Diabetesföreningen Örebro mo., där hon sitter som ledamot i styrelsen.
– Jag vill medverka till att information om nya hjälpmedel når de som lever med diabetes och påverka synen i samhället, för det behövs en uppfräschning. Nu finns det äntligen en diabetesgala också som sänds på tv,(ikväll) och det är helt fantastiskt! Det är väldigt känslosamt, vi har kämpat för att det här ska komma ut i ljuset! Det är trots allt en av Sveriges största folksjukdomar, säger Susann och avslutar:
– Om man man ska hitta något positivt i allt, så är det nog att vi inte längre tar varandra för givet. Miriam har också blivit mycket tuffare, och det behöver man nog vara för att klara av det, sjukdomen tar aldrig semester.
Fakta diabetes:
Typ 1- och typ 2-diabetes är två helt olika sjukdomar som har högt blodsocker som gemensam nämnare. Vid typ 1-diabetes slutar kroppen att bilda insulin. Insulin kan bara ges i injektioner, så en person med typ 1-diabetes måste tillföra insulin från dag ett i sin sjukdom. Typ 2-diabetes är mer komplex. Vid typ 2-diabetes bildar kroppen fortfarande insulin men det kan finnas ett insulinmotstånd som gör att insulinmängden inte räcker till. För mer info, läs HÄR